 |
KULTUR & NÖJE
Artikel
av Mikael Vasara
publicerad 25 feb 2012 kl. 06.00:
Wiehe 2011Foto: flickr/possan (BY CC 2.0)
Mikael Wiehe är fortfarande briljant
Allt är delikat framfört, även om fingrarna slinter i en del låtar.
Mikael Wiehe, Estrad, Södertälje. Han bar kavaj, jeans och en halvakustisk gitarr runt halsen. Två män vid sin sida, en på Hammond, en på keyboard.
Wiehe har med sina 49 år i branschen en hel del att säga mellan låtarna. Han skämtar om äventyr och pratar allvarligt om politik. Men det är också vacker musik, som den till hans vän Björn Afzelius. Wiehe, en grånad man, med rak rygg och ett liv som fortsätter. Gamla låtar som Vem kan man lita på, Flickan och kråkan, Mitt hjärtas fågel. Allt delikat framfört, även om fingrarna slinter i en del låtar, och texten glöms bort men räddas i sista sekunden.
Wiehe är hes och förkyld som så många gånger förr. Jag minns en intervju i Södertälje för 20 år sedan, och då var han också förkyld. Han var förkyld i Köpenhamn, han var förkyld när han han var förband åt Lars Winnerbäck för fem år sedan. Kan denna förkylning vara psykosomatisk? Kanske en skräck för att stå här framför oss och spela Keops pyramid, en låt som aldrig blir gammal.
Han spelar också en låt av E-type, som nu går på radion, och en låt av Bob Dylan på svenska, med ett virvelkomp som gör att vi är på väg att lämna jorden.
Mikael Wiehe är forfarande briljant.
|
