 |
Artikel
av Mikael Vasara
publicerad 16 sep 2009 kl. 06.00:
Michael Nyqvist har skrivit årets självbiografi
Michael Nyqvist är en av Sveriges största skådespelare. Han skulle mycket väl kunna bli en av de största författarna också.
När barnet lagt sig
Av: Michael Nyqvist
Inläsare: Michael Nyqvist
Jag har sett Mikael Nyqvist en gång, i Stockholm på en gågata någonstans. Jag minns att jag tänkte "han ser verkligen ut så där, så där känd men ändå okänd". När han är med i en film eller pjäs så tänker jag "där är Michael Nyqvist" och sedan när han börjar spela så tycker jag att han gör samma roll, eller jag brukar tänka så, men sedan försvinner det där lika snabbt och han gestaltar något som jag försvinner i. Vare sig om det är Grabben i graven bredvid eller Mikael Blomqvist i Män som hatar kvinnor, eller min favorit, Detaljer av Lars Norén. När jag ser den så tänker jag att det nästan är som att det är Michael Nyqvist som skrivit replikerna i filmen. Och när jag läste Lars Noréns omtalade dagböcker (som antagligen endast mediamänniskor har läst), så tycker jag mig känna ett släktskap mellan honom och Nyqvist.
Men ett tag in i När barnet lagt sig hamnar jag i Nyqvist värld, hans barndom som återges av en vuxen man. Jag minns när jag hörde hans sommarprogram, jag lyssnade på kvällen och jag minns att det var så spännande att höra. Det enda som störde var musiken mellan hans ord. I boken, där historien breder ut sig och blir längre blir den ännu intressantare. Jag vet redan slutet, var historien ska hamna, men nu är det vägen som är viktig - berättandet fram till slutet. Michaels sätt att skriva, och i det här fallet hans sätt att läsa eller berätta som i en terapisoffa, fascinerar. Det han säger är viktigt. Det han säger betyder något.
Efter alla bekännelser och avslöjanden är det uppfriskande med autentisk litteratur, det här är en berättelse ur livet. Jag tycker om beskrivningar om hur man som barn gör något som, när man 40 år senare minns det, fortfarande sätter saker i gungning. Ett ögonblick, en händelse lever kvar och kan beröra en livet ut. Varje gång kan man fundera på varför den där känslan finns kvar istället för att förneka den, låta den finnas där som en påminnelse om att man faktiskt har funnits innan nu, det fanns ett "då" trots att det kan vara svårt att tro ibland. Det är en bekräftelse på det som så många vill glömma: Barndomen. Många vill hävda att barndomen inte betyder något, och speciellt om man haft en jobbig barndom så får den inte betyda något. Bara det ljusa, bara det som gör andra glada, det som man verkligen vill berätta, bara det räknas.
Jag tycker att ni ska lyssna på boken istället för att läsa den, annars går ni miste om en dimension av boken: nämligen Michael själv. Ska ni läsa någon självbiografi i år, läs den här.
|
