 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Gustav Eriksson
publicerad 17 mar 2010 kl. 11.30:
Mexico City: En elgigants nedgång och fall
Så här gick det till när det statliga kraftbolaget Luz y Fuerza del Centro, som försåg 20-25 miljoner Mexico Citybor med el, stängdes ner i höstas.
I söndags gjorde jag som så många andra Mexico Citybor, tog en promenad och njöt av marssolen på Paseo de la Reforma, stadens stora breda paradgata, inspirerad av Parisiska boulevarder, som stadsledningen har bestämt ska stängas av varje söndag för att alla ska kunna gå, cykla, jogga, skejta och rasta sina hundar utan den annars så intensiva trafiken. Det är ett fantastiskt folkliv och alltid pågår nån fotoutställning, skulpturevent eller nåt annat kulturellt längs den sådär åttafiliga gatan. Stan lånar också ut cyklar gratis i tre timmar till den medborgare som så vill, inklusive hjälm. För övrigt samma stadsledning som har beslutat om Latin Amerikas första homolag; nu är det tillåtet för homosexuella att gifta sig i Mx City, kyrkan och staten till förargelse i detta katolska macholand.
Fortfarande, sedan i höstas, kamperar ett gäng entusiastiska f.d. elarbetare i en gatukorsning en bit upp på boulevarden och protesterar med banderoller och flygblad mot nedläggningen av världens förmodligen sämst skötta elbolag. Men debatten om den har till stor del lagt sig. Och fortfarande fungerar strömmen, i alla fall inte sämre än förut, och räkningen kommer utan att jag riktigt förstår hur det går till.
Så här gick det i alla fall till när det statliga kraftbolaget Luz y Fuerza del Centro (LyFC), som försåg 20-25 miljoner Mexico Citybor med el, stängdes ner: en vacker dag i höstas gick ett antal hundra poliser och militärer in i LyFC:s anläggningar och, i bästa Hamiltonstil, "säkrade dem". Sen avskedade President Calderon helt sonika 44 000 personer och la ner bolaget - de fick alla gå över dagen. Jag läste nånstans att man bedömde att det behövs sådär 8 000 pers för att köra verksamheten. Nu skulle det bolag som levererar ström i resten av landet (till de resterande 80-85 miljoner människorna) ta över verksamheten. Och lamporna fortsatte att lysa. Helt otroligt!
Det finns ett antal olika förklaringar, som jag har hört, till varför man gjorde så här. En är att LyFC hade dubbelt så höga kostnader som intäkter - och löneskulder (vilket jag gissar inkluderar pensioner) på en sisådär 18 biljoner dollar (en biljon = tusen miljarder, red anm). Dessutom hade dom ett svinn på 30% av all el som distribuerades. Men nu kommer det fina i kråksången; i och med att bolaget var nerlagt så kunde följaktligen inte den syndikalistiska fackförening som var kopplad till LyFC (och som i praktiken drev hela företaget) existera heller. Så då var den också nerlagd och det problemet också ur världen. Raska tag.
Nåja, det var ju allmänt känt att om man väl hade blivit anställd - eller som nån sa, "köpt sig en plats" - i LyFC, så hade man sin inkomst och pension säkrad för resten av livet. Och avgångsvederlaget var inte så pjåkigt det heller, i genomsnitt 33 månadslöner som man kunde kvittera ut i små kiosker som regeringen ställde ut lite varstans i stan. Så om du tror att det bara är i Sverige som vi har misskötta statsägda elbolag så trodde du fel. Men här gör man nåt åt dem!
|
