POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel av Anna Drangel publicerad 18 apr 2003 kl. 16.23:

Mera hud, tjejer!

Det är inte lätt att framstå som seriös i underhållningsbranschen. Speciellt inte om man är tjej. Man ska ju ge folk det folk vill ha. Är det inte så? Vill de ha något sexigt, så ska de få det.
Det var en kväll i maj 1992. Värmen hade kommit för att stanna och folk kunde äntligen skala av sig sina gråa vinterskal. I Kungsträdgården flirtades det hej vilt och på krogarna öste man öl så skummet yrde. Det var en sådan kväll vi skulle uppträda med bandet.

I omklädningsrummet ångade det av förväntan och nervositet. Vi tjejer satt och sminkade oss, stämde basen och gitarrerna och hällde nog i oss varsin öl eller två. En timme kvar tills vi skulle upp på scen. Vår så kallade "manager" (han som bokat spelningen åt oss) sprang in och ut ur omklädningsrummet som en orolig tupp. I kväll var det börsmäklarnas tur att roa sig, berättade han.

- Det är i stort sett bara killar i publiken! Kan ju vara trevligt om man är ett tjejband, he, he, he. Han log ett sirligt leende mot oss och hans kinder glödde av upphetsning: - Hör ni, det är många därute! Han gned sina händer. Det verkade som om han var mer nervös än vi. Men jag tror han var ny i branschen.

- Ska ni gå klädda sådär? Han tittade på oss frågande, från den ena till den andra. Han kunde inte dölja sin besvikelse. Vi fattade ingenting. Så snygga och sexiga som vi var. Vad hade han väntat sig? Vi tittade förvånat på varandra.

- Men tjejer, tjejer, tjejer, han satte sig ner bredvid oss som för att förklara något för ett barn. Ni måste fatta att killarna därute vill ha något att titta på! Svetten rann från hans rödblossiga panna: - Ni måste visa MERA HUD tjejer, MERA HUD! Vi tittade ännu mer förvånat på varandra och på våra glassiga, urringade linnen och tajta byxor. Vad ville människan! Var det en stripshow eller en konsert? Vi fattade ingenting.

Vi är här för att spela - inte strippa, sa vår sångerska. Managern ilskande till och vi visste inte om vi skulle garva eller bli förbannade. Han reste sig upp och plockade fram mobiltelefonen och några halvtrasiga lappar ur sin plånbok och började ringa runt.

Inom loppet av en halvtimme stod två hårt sminkade, vitblonderade bombnedslag i dörröppningen till omklädningsrummet och hälsade på oss. Helt utan hämningar och utan att ta någon notis om oss, började tjejerna klä om sig. Eller rättare sagt - klä av sig. Vita stay-ups, små taxliknande pumps och ja, grädden på moset, den vita hellånga pälsen. Var det kanin, undrade jag.

När vi gick ut på scenen var sorlet ute i publiken inte att ta miste på. Här hade vi trehundra kåta mäklaryngel att spela för. De var inte så gamla, inte så nogräknade och förbannat fulla. Kul, tänkte jag och vår trummis räknade in första låten.

Efter fyra, fem låtar började vi bli lite varma i kläderna och körde kvällens första blues. Efter ungefär halva låten smyger de två blonda bombnedslagen in på scenen och står på varsin sida av oss och dansar med böljande rörelser. Publiken böljar med.

Snart är det dags för mitt solo. Jag trycker på distpedalen på golvet och hinner knappt ta en ton förrän hela publiken jublar. Jag blundar och mina fingrar far över strängarna som jag var född ett gitarrgeni. Aldrig har jag spelat så bra. Publiken är i extas. Jag med.

Jag tittar upp och ut över folkhavet. Det är nu jag ser det. Publiken tittar inte på mig. De jublar inte åt mig. De jublar åt att två små kaninjävlar med enorma bröst just har låtit pälsarna falla till golvet. Jag trycker på distpedalen igen och backar några steg och börjar kompa lite tvetydigt igen. De två nakna tjejerna vänder sig om mot mig och ler. Jag ler tillbaka, som för att säga "tack, tack, schysst att ni hjälpte mig där!"

Resten av spelningen fortsatte som en lång, stående ovation. Visserligen var vi vana med bra publiktryck, men det här. Det var något overkligt, hysteriskt över det hela. Som om vi var influgna till någon militärbas med soldater som inte sett tjejer på flera månader. Trots att mitt självförtroende hade fått sig en liten knäck, var jag ändå förvånad. Publiken hade bara sett, det de hade sett. Två kaniner som klätt av sig nakna - också jag, som gjorde mitt livs bästa gitarrsolo - någonsin.