Skriv idag om: Sverige och korruption | Löfvéns riksdagsutanförskap | Kärnkraftssäkerheten i Sverige Börja här!
SPORT
Artikel
av Kenneth M Forsberg
publicerad 20 okt 2007 kl. 16.06:
Mellan vågorna i Kalmarsund
Ett äventyr behöver inte vara storslaget för att kunna vara ett äventyr. Kanske ligger hemligheten i att våga möta det man inte kan kontrollera så som havet?
Det blev ljusare. Plötsligt kunde jag utskilja botten. Min fascination över hur vacker den vita bottensanden var, avledde mig från värken i mina axlar som var en följd av ungefär ett par timmars crawl från fastlandet till Öland. Jag steg upp vid den lilla badplatsen och kände mig som en inkräktare. Jag hade hittat en badplats som få hade vetskap om. Den befolkades av flera småbarnsfamiljer. - Har du simmat från Ön, frågade en flicka på kanske fem år. - Ja, jag har simmat från Ön där borta som det växer en massa träd på, svarade jag och pekade på fastlandet. En snabb tanke for genom mitt huvud. Barn i den åldern lever i världens centrum och jag ville inte ta det ifrån henne. De övriga började applådera.
Telefonen ringde kl 11. Min mor förklarade att några andra släktingar var lediga. De hade kollat sjövädret som utlovade vindar på 3m/s. Det var alltså idag som min årliga simtur över Kalmarsund skulle ske! Efter att ha simmat mellan Kalmar och Färjestaden några gånger ville jag simma över från någon annan plats. Valet föll på sträckan Revsudden - Stora Rör. Som i teorin är det kortaste avståndet mellan fastlandet och Öland. Paradoxalt nog kan det ändå vara det ställe där det är jobbigast att simma. Strömmarna är som starkast just på denna plats.
På plats vid Revsudden denna soliga julidag insåg vi att det blåste mer än de 3m/s som SMHI förutspått. Det gjorde inte så värst mycket. Följebåten var en 5,5 meters Crescent med en 50 hk stark motor. Den klarar smärre orkaner! - Jaha, 10 liter bensin ur båttanken har dunstat bort på bara två månader, hävdade båtens kapten - min lillebror. Jag nickade instämmande och bet mig i läppen för att inte skratta. Det är vad jag kallar en "vit lögn"! Min styvfar åkte tre mil för att köpa ny bensin. Under tiden gick jag bort till stenpiren och doppade fötterna. Visst var det kallt, men var det verkligen bara 17 grader? Eftersom våtdräkter för simning är tunnare än vanliga våtdräkter håller de heller inte värmen lika bra. Jag väntade på bensin och hade därför tid att börja räkna lite. Vatten leder bort värme 20 gånger snabbare än luft. Våtdräkten var 2 mm tjock. Jag förbrukar en viss mängd värmeenergi varje minut.. Matematik har aldrig varit min starka sida men jag kom fram till att jag befann mig i ytterområdet av vad som kan vara rimliga risker. Två timmars crawl med vågor och strömmar omkring 3-4 m/s snett emot mig gav inte utrymme för knappt någon säkerhetsmarginal alls.
Finns det armeringsjärn som kan spetsa mig? Var tanken som blev orsaken till att jag inte gjorde ett snyggt svandyk från stenpiren ner i det mörka vattnet. Istället hoppade jag i som en groda med armar och ben särade så mycket det gick. När den obligatoriska köldchocken som uppstår då ett tunt lager vatten strömmar in i våtdräkten inte infann sig, förstod jag att det måste vara varmt i vattnet - minst 19 grader. De första 20 metrarna kunde jag se botten och såg en plattfisk som försökte gömma sig i bottenslammet ett par meter under mig. Snart försvann botten under mig och ersattes av ett smutsgrönt töcken. När jag tittade upp för att orientera mig såg jag att jag hade simmat några hundra meter och höll på att passera Revsudens rev. Därefter skulle det bara finnas öppet hav fram till Öland.
Skuggan från djupet oroade mig. Mitt monotona simmande hade fört mig in i dagdrömmeri som jag väcktes från av signaler från de primitiva delarna av min hjärna. De signalerade fara! Logiken sa mig att jag snart skulle passera en fyr och jag visste att djupet omkring var ungefär 25 meter. Det ska inte ligga något sjunket vrak just där, och eventuella lik brukar vanligen följa en ström längst ett undervattensrev för att därefter spolas upp söder om Stora Rör. Ubåtar kanske kan gå i U-läge strax efter norr om Ölandsbrons högbrodel men det trodde jag inte. Min logik sa mig att det var bättre att jag återgick till dagdrömmeri.
Någon halvtimme senare kände jag lukt och smak av bensin följt av ett surrande läte. Det var min följebåt som lade sig snett framför mig för att skydda mig när en mindre lyxbåt kom i 30 knop på 20 meters avstånd. Då blev jag samtidigt medveten om att vågorna gick höga. Följebåten reste sig högt på vågkammarna och föll hårt i vattnet igen. Det var först då som jag blev medveten om att jag kämpade mig fram emot vågor som bildas när det blåser betydligt mer än 3m/s - snarare 7-8 m/s. Det förvånade mig att jag inte tyckte mig störas speciellt mycket av det! Jag hade passerat ett sjömärke som utmärkte ett grund och visste att jag hade några hundra meter kvar till Öland. Min resa började närma sig sitt slut och jag funderade på om jag skulle simma in i hamnen i Stora Rör. Det kunde vara roligt att simma förbi någon stor segelbåt och fråga om detta är hamnen i SoraRör! Denna gång valde jag istället en mer diskret ankomst.
Det blev ljusare. Plötsligt kunde jag utskilja botten. Min fascination över hur vacker den vita bottensanden var, avledde mig från värken i mina axlar som var en följd av ungefär ett par timmars crawl från fastlandet till Öland...
Kenneth M Forsberg, Sjuksköt, frilandsjournslist. filmare, ordningsvakt,pappa, mm
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
