Skriv idag om: Bostadsrätt vs hyresrätt? | Egyptens presidentval | EU-toppmötet Börja här!
Artikel
av Torbjörn Sassersson
publicerad 13 jun 2011 kl. 08.57:
Melancholia handlar om existentiell ångest
I inledningsscenerna av von Triers filmkonstverk får vi genom den depressiva Justines varsel se jorden gå under. Det sker genom en kollision med en främmande planet. Utgången innebär total förintelse.
Handlingen är fokuserad runt fyra människors förnekelse, emotionella förberedelse, ickevetande respektive lugna acceptans av den oundvikliga döden.
Förnekaren gestaltas av en man vid namn John som lutar sig mot mainstream-vetenskapens rön om att planeten endast kommer att passera jorden. Den lille sonen Leo saknar vetande och har egentligen inte förmågan att förstå varken spekulationer om planetens "fly-by" eller döden om planeten träffar. Claire som är den ena systern brottas med emotioner som sliter henne mellan hopp och förtvivlan.
Justine den andre systern har redan sett slutet i en serie drömliknande och intutiva varsel. Hennes vetskap om det som kommer är orubblig och hennes förmåga att se igenom lögner och acceptera sanningar för henne igenom en serie depressiva anfall till ett lika orubbligt lugn.
Filmens huvudpersoner är systrarna som representerar reaktionär emotionalitet och intuitivt vetande. Mannen är endast en ytlig bifigur med snabba svar vars närmaste like är den lille sonen som inte vet någonting. När Johns vetenskapliga synsätt falerar kollapsar hela hans världsbild och så även hans liv.
Claire hatar Justine för hennes egenhet att skapa drama (make scenes). Inte ens bröllopet och skapandet av kärnfamiljen, symbolen och hörnpelaren för det ordnade samhället, passerar Justines genomskådande öga.
Justine dekapiterar sin mans drömbild av henne som maka. Hon har fått egenskapen från sin cyniska mor, men Justine fastnar inte i cynismen. Hon står upp emot omvärldens projektioner och oförmåga att förstå henne, men kan inte förhindra att sjunka ner i självdestruktiv och handlingsförlamande skuld. Världens undergång som innebär slutet för de som hellre lever i det konformativa och förutsägbara innebär för Justine bot och befrielse.
"If you ask me, she is longing for shipwrecks and sudden death, as Tom Kristensen wrote. And she gets it too. In a way, she succeeds in pulling this planet from behind the sun and then surrender to it." / Lars von Trier
Den röda tråden i filmen är utan tvekan existentiell ångest och hur olika människor hanterar den. Om Lars von Trier har rätt krävs världens undergång för att väcka människan ur vetenskapens skenbara tröst och den naiva människans emotionalitet. Det existentiella grundtillståndet tycks stå över allt och alla. Det vibrerar av liv och det är hänsynslöst mot allt som inte står i resonans.
Filmen går inte att poängsätta eftersom det är konst. Det betyder att du absolut bör se den.
Se originalartikeln för att se bilder och länkar till filmens hemsida: http://wp.me/p17M3t-26H
Torbjörn Sassersson, Skribent
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
