Det spelar ingen roll om du är i Paris, Genève, Lahore, Lusaka eller New York. De mycket rika bor i slottsliknande villor med parkliknande omgivningar. Runt egendomarna ofta höga murar krönta med glaskross, taggtråd eller elledningar. Övervakningskameror, gallergrindar och beväpnade vakter. Hundskall.
Bortsett från moderniteterna är det förbluffande likt hur adeln levde i medeltida slott. Ett intryck som förstärks av att en och annan fortfarande är på korståg i mellanöstern.
I skolan lärdes vi hur det feodala ståndsamhället var uppdelat i adel, präster borgare och bönder. En konstig uppdelning i och med att 99 procent av folket därmed inte existerade.
Härskande klassens syn på vanligt folk var då, liksom nu, att dessa bara finns till för att berika de redan rika. I allt annat är de ointressanta och utbytbara.
Mellan den tiden och vår egen fanns en annan tid. När feodalsamhället gick i graven förändrades läget. Då blev också den stora massan, underklassen, synlig. Den krävde respekt. Den krävde sin del i kapitalisternas vinster. Man krävde utbildning, sjukvård och demokrati. Fred och frihet.
Det var farliga krav som ledde till social oro, repression och revolution, diktatur och krig. Eller också till reformer där rikets välstånd så rättvist som möjligt fördelades mellan så många som möjligt. Några trickle-down teorier - "om det regnar manna på prästen så stänker det också på klockaren" - trodde man inte på. Sådana tankar ansågs stå för gammal vidskepelse. Av goda skäl misstrodde arbetarklassen både överklass och borgare.
Där reformismen segrade blev statens uppgift att hantera konflikten mellan arbete och kapital. Men också garantera folket de borgerliga fri- och rättigheterna. Driva skolor, bekosta vård och infrastruktur, skydda från yttre och inre fiender. Skapa trygghet, helt enkelt.
Frihet och trygghet är varandras motsatser. Frihet utan trygghet är - för att tala med hundratals filosofer - rena mardrömmen. Trygghet utan frihet kan å andra sidan liknas vid att sitta i isoleringscell. Det ena utan det andra är meningslöst. Någon måste därför tillse att balansen mellan trygghet och frihet upprätthålls. Denna uppgift gavs till politiker och arbetsmarknadens parter.
Där politikerna står på folkets sida, där byråkraterna är allmänhetens tjänare, fungerar demokratin rätt väl. Ett demokratiskt samhälle kan dock aldrig bli demokratiskt nog, Det måste ständigt utvecklas.
Sverige är ett hyfsat exempel på detta. Visserligen har svenska politiker fört folket bakom ljuset många gånger, men i det stora hela var vi länge förskonade från korruption, mygel, nepotism och plundring av landets naturtillgångar. Förr bodde och levde till och med politikerna som vanligt folk.
Numera har dock staten och kapitalet gått samman i ett. Därmed har utvecklingen gått bakåt. Återigen är vanliga människor ointressanta och utbytbara. De är kapitalets kanonmat.
Vi ser detta i USA där storbolagen tagit makten i Vita Huset. Det syns i Kina med sin blandning av kapitalism, diktatur och planekonomi. Och i Ryssland där staten hjälpte rövarbaronerna att stjäla folkets tillgångar efter Sovjetunionens fall. I Europa stoppade folket nyligen en konstitution som skulle leda utvecklingen bakåt även här.
Hur gick detta till?
I början av 80-talet skådade i USA ett gäng nyliberala ekonomer ljuset. Man kom fram till att de sociala framgångar folket haft under 1900-talet måste slås i spillror. Framtidsvisioner, utopier och ideologier, var av ondo. Budskapet var att ju mindre staten la sig i vad marknaden sysslar med, desto närmare kommer vi det kapitalistiska paradiset. Hur detta paradis ser ut är dock fortfarande höljt i dunkel. Men detta paradis var enda alternativet, ingen annan väg dit fanns än den anbefallna.
Nyliberalerna skapade till och med en egen religion - New Age. Sikta mot stjärnorna. Tänk dig till ett nytt liv. Du kan bli vad du vill. Var egoist. Tro på dig själv. Dumheter typ "det finns inga problem bara lösningar" förvandlades till djupsinnigheter. (Det klart som fan att det finns olösbara problem.) En miljardindustri uppstod runt konsten att bli lycklig i det kommande nyliberala samhället.
Vidskepelsen når därför numera medeltida nivåer. Amerikanska nyliberala presidenter (Reagan och Bush) rådgör antingen med astrologer eller med Gud innan de tar beslut. Det brittiska statsministerparet har möblerat 10 Downing street efter husets andliga energiflöden och träffar regelbundet allehanda guruer. Förnuftet förefaller på alla plan ha kommit på avvägar.
Nyliberalerna har, det ska erkännas, tills vidare vunnit matchen. De lyckades hjärntvätta alltför många, tog makten över våra tankar. Folk har mer eller mindre övergivit tron på politiken. Besluten över våra liv, våra arbeten, var vi ska bo, och allt annat, tas numera bakom styrelserummens stängda dörrar utan protester från dem som drabbas.
Marknaden har dessutom tagit patent på begreppet frihet. Makten över våra liv har flyttat allt längre bort och blivit alltmer osynlig. Man har bannlyst begreppet trygghet.
En ny människa har dessutom skapats. Homo Ecconomicus, som mäter och väger allt i pengar, till och med det privata. Kärlek är bra endast om den är lönsam. Olönsamma relationer är dåliga. Vi konsumerar varandra, passar inte varan ställs den tillbaka i hyllan. Punkt och slut, det komplicerade har blivit enkelt.
Homo ecconomicus behöver ingen ideologi, filosofi eller religion. Homo Ecconomicus har gjort folk till räknenissar. Homo Ecconomicus sparar där det borde slösas och slösar där det borde sparas. Homo Ecconomcus flyttar jobben hit och dit, slår sönder familjer och fungerande strukturer. Homo Ecconomicus har gjort oss alla till konkurrenter. Solidaritet och klassgemenskap är väck. Vi kan kalla det machellianism om vi vill. Homo Ecconomicus härskar på klassiskt medeltida vis.
Homo Ecconomicus är förmodligen den fegaste och mest självdestruktiva varelse som hittills befolkat jorden. Han är för övrigt ständig medlem i sällskapet Bombhögerns Vänner.
En ny typ av klassamhälle har uppstått. Inte helt olikt ståndssamhället. Till detta ska jag återkomma i annan artikel. Den här är redan för lång.
Roger Lord,
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Roger Lord
publicerad 24 nov 2005 kl. 21.27:
