Jag sitter på köksstolen. Hur jag hamnade där vet jag inte riktigt, men hon ville att jag skulle sitta där och äta en kravmärkt banan som var näst intill halvrutten. Egentligen tycker jag inte om så mörka bananer tänker jag, men det är klart, visst kan jag äta den när hon nu så gärna vill ge mig något. Jag hinner nästan inte svara på frågan om jag vill ha ett glas vatten förrän det står framför mig. Klockans visare får jag lämna kvar i jackfickan och ge henne denna stunden. Stunden som får henne att vandra omkring i huset med en oro som får mig att bli lite stressad.
Någon sekund efter att jag fått kommentaren att jag har katthår på min tröja känner jag en sak som rullar upp och ner på min axel. Jag ursäktar mig med att det var så mörkt klockan kvart i sex i morse att jag inte riktigt såg hur den såg ut. "Det är ingen fara", säger hon medan hon i nästa sekund rollar min framsida och jag skrattar till lite. Hennes man och jag pratar om träning och vikten av att hålla sig igång, vilket inte är något problem för henne som går av och an med rollern i högsta hugg. Jag får inte möjlighet att säga hej då till henne för hennes oro har landat i kräkpåsens förbannelse där galla blandas med ilska över att inte kunna behålla någon mat.
Det är en annan bild än dagen innan då jag besökte henne. Då var hon defensiv och ifrågasatte min kompetens. Med en nedlåtande min sa hon att hon tyckte mina byxor var fula och frågade hur man kunde köpa något sådant. Hon frågade mig om jag verkligen hade gjort sådant här innan och jag bet ihop mina tänder medan jag försökte koncentrera mig på mina uppgifter. Då gick hon också runt som en osalig ande men oron och frustrationen som en lysande stjärna över sig. Jag samlade mina krafter och bibehöll det lugn som hon så kämpade för att återfå. Hon mumlade fram ännu en elakhet och sa att det kanske var lite väl att ta i. "Ja, det tycker jag faktiskt det var", sa jag. Jag såg hur hennes man försvann ut i ett angränsande rum och skammen lämnade han kvar mellan oss.
I den tjocka luften som jag nästan kunde sticka hål i med kanylen jag hade i handen såg jag hennes sorg och hennes förtvivlan. Jag närmade mig med mina saker och sökte hennes blick och höll den kvar. Blicken var inte fylld av ömkan utan av en respekt för paniken hon nu kände. Här kom jag inrusande, full av liv, med ett liv som rullade på, och efter några minuter skulle jag vara ute från hennes hus som andades det där oundvikliga vi bara inte vill ta till oss. Ja, hur vågade jag komma in där. Jag verbaliserade de känslor jag hörde vina omkring i rummet och stannade kvar i det.
Dagen efter kände jag ett visst obehag över att gå tillbaka till henne, men det var bara jag som var sjuksköterska i kommunen och var tvungen att utföra uppgifterna. Jag hade tydligen dagen innan lyckats sätta en morfinpump som fungerade och som, mot all förmodan, inte gav henne infiltration. Jag hade bestått provet dagen innan med närvaro, respekt och medicinskt kunnande och fick som belöning tröjan rollad och en mörk banan, och en till vägen hem.
Allt var lugnt mellan oss och det kändes bra när jag gick ut genom dörren även om jag inte fick chans att säga hej då. Hennes tid är räknad, och innan alldeles för många veckor har mannen ingen att hämta kräkpåsar till mer.
För mig blev det ännu ett möte som poängterar närvaron i allt vi gör. När tiden egentligen inte finns går allt så mycket fortare och vi synar, dömer och förlåter i snabb takt, allt för att hinna med att inte fylla den gamla ryggsäcken med mer onödigt. Vi kanske skulle tänka lite mer så medan vi är friska, och inte vänta tills allt är obehagligt synligt.
Birgitta Stiefler, En fundersam, livsglad tjej.
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
