Med all respekt och trots all den sorg som vi känner för alla människor som drabbats av den enorma katastrofen i Asien, är det ändå med en viss undran vi betraktar denna enorma uppslutning, det engagemang som med sådan oerhörd kraft har väckts hos den vanliga medborgaren. Vi vill verkligen inte väcka anstöt eller konkurrera om uppmärksamhet men det är mycket svårt att inte se paralleller med hur de hemlösa har det här i Stockholm. De människor som ligger på våra gator och fryser just nu. De som inte har någon kontakt med sina barn eller anhöriga och som varje kväll söker sig till portar, offentliga toaletter och soprum efter någonstans att sova. Många har kanske släpat runt på det här sättet i flera år utan att möta någon större förståelse från myndigheter eller från allmänhet.
En del av oss frågar sig kanske om detta kan göra så att folk får upp ögonen. Andra kanske sorgset tänker: Medkänsla är inte till för alla. En tredje säger att pengar har aldrig hjälpt oss. Det har samlats in ungefär 350 milj kronor till de drabbade i Asien. Det saknas ungefär 3500 svenskar. De pengar som samlats in motsvarar nästan det Stockholm stad lägger på de hemlösa varje år. Och antalet saknade motsvarar det antal hemlösa som Regeringen erkänner att vi har i Stockholm (3370). Mörkertalet är betydligt större och hemlösheten bara växer år från år. Det politikerna gjorde de första dagarna i katastrofens skede var precis vad de gör och har gjort för oss hemlösa i evigheter. Det är att fösöka skapa sig (en bild) av läget, medan människor dör. De frivilliga krafterna går till handling medan politiker försvarar sina positioner och vädjar till de upprördas besinning. Sen lägger de sin energi på att kontrollera aktörerna istället för att agera själva.
Rolf Nilsson, Ordförande föreningen Stockholms hemlösa
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Carl Gustaf
