KULTUR & NÖJE
Artikel av Bente Wikman publicerad 29 jan kl. 12.06:

Regissören Danny Boyle under inspelningen av SLUMDOG MILLIONAIRE
Foto: Ishika Mohan © 2008 Celador Films Ltd and Channel 4 Television Corporation

Med Danny Boyle på Thai Mahal

"Där satt jag i biosalongen och ganska snart började det kännas bekant, och så gick det upp för mig – Jag är ju med i den här filmen!"
Vi hade landat i New Dehli på natten och cyklade från flygplatsen bland kor, getter, folk och grym trafik på dålig väg. Efter två mil och en punka var vi inne i stan. Punkan var snabbt lagad. Vi satt och åt vår första måltid mat i detta främmande land på en liten restaurang då två män kom in och frågade om vi kunde tänka oss att jobba med en film ett par dagar. Vi hade det utseende de sökte för några scener som skulle spelas in i Agra runt Thai Mahal.

Den ena av oss tvekade lite men jag bubblade inom mig. Jo, det hade varit väldigt bra förklarade de, vi ska samla en busslast med statister till i morgon och då åker vi från Dheli till Agra. I och med att det är en utländsk produktion är lönen bättre än i Indisk film, vi skulle alltså få lön, resa, mat hotell och en härlig upplevelse, två dagar vid Thai Mahal.

Vi tog ett visitkort och lovade ringa nästa dag, för den ena av oss var lite tveksam, lite försiktig, tyckte att det gick lite fort det här och även om vi hade planerat att åka dit så hade vi ju inte bestämt att vi skull göra det just här och nu på detta viset. Lite undrade vi också om det var på riktigt eller om vi kanske lockades i en fälla av ett rövargäng. Ja man kan ju inte veta. Vi hade hamnat i en helt annan värld där vi aldrig hade varit förr, och faktisk hade så gott som alla vi mött här hitintills försökt att lura oss.

Men det är klart att vi åkte, vi fick ställa in cyklarna i en skrubb på hotellet och vi tänkte att vi åker till bussen och kollar om där är fler turister först innan vi bestämmer. Ingen skam att vända. Men det behövde vi behövde inte göra, bussen fylldes av icke-indier, några från Australien, en familj från Amerika, ganska många européer och japaner. Det var spännande, en förväntansfull stämning spred sig i bussen. Det tog några timmar, fem eller sex tror jag. Bussen stannade i mörkret ute på landsvägen på halva vägen så att vi alla kunde göra våra behov där mitt på marken. Lite märkligt tyckte vi då men efter att ha rest en tid i landet kom vi sedan på att så är brukligt och helt i sin ordning, så gör alla här.

Vi kom fram till vårt hotell i Agra mitt i natten och kallt var det. Ute på gatan satt männen här runt små eldar och värmde sig precis som i Dehli. Vi var alla vrålhungriga och det serverades en enkel måltid i en enkel matsal som påminde om en bamba.

Nästa dag blev vi väckta kvart i fem på morgonen för frukost och sedan blev vi fraktade till Thai Mahal. Vi var trötta och det var så kallt att vi hackade tänder där vi stod i våra långbyxor och tjocka tröjor. Vi var inte förberedda på denna kyla i Indien i december. Vi hade egentligen inte läst på så mycket, men vi hade fått köpt lite varmare kläder.

Vi skulle börja jobba vid sex på morgonen. Först var det genomgång. Det viktigaste var att vi var medvetna om att det skulle komma att bli ganska varmt fram på dan och att vi måste behålla kläderna vi började att filma i precis likadant hela dagen sedan. Vi satt på en plats med bänkar, inhägnat men under bar himmel, utanför på vägen passerade kameler och dromedarer med unga pojkar och nån gammal man. Det vaknade till runt oss, dagen grydde. Vi blev insläppta till Thai Mahal, det var bara vi där och vi blev instruerade om hur vi skulle röra oss. Vi spelade oss själva, turister för första gång på besök i Thai Mahal. Arbetsnamnet på filmen var ”frågor och svar” fast på engelska då. Några vändor gick vi ganska nära och förbi Jamal Malik, spelad av Dev Patel. En liten gatupojke från slummen i Bombay. Han agerade guide, försökte att få med sig ett amerikanskt par och visa dem runt mot en liten peng. Fem, sex kanske sju timmar gick åt till vandringen, vi stod lite i nått valv också så att det skulle se ut som trängsel och gick där lite fram och tillbaka.

Våra magar skrek av hunger. Då vi fick lite paus passade vi på att smita ut och leta efter mat. Vi hittade ett litet matställe, men bara ett, så vi slank in, samtidigt sprang en råtta genom lokalen och in bakom, och en liten apa släntrade ut, den såg ut att känna sig hemma där. Vi åt gepata, bröd med kött och grönsaksfyllning.

På eftermiddagen filmade vi på samma ställe, och otaliga par skor stod uppställda. Det var som att turister hade tagit av sig skorna för att de måste, för att gå in på någon helig plats. Medan skorna stod där fint uppställda passade den lilla Indiska grabben på att sno några par och springa i väg. Det visar sig sedan var han tar skorna – de skulle komma att säljas igen.

Vi filmade till femtiden och sedan blev det middag, en buffé som serverades på en takterrass. Vi var trötta och det kändes som att det var lite förkylning på gång.

Filmen bytte så småningom namn till Slumdog Millionaire. Det visste inte jag. Ett år efter, 2009, jobbar jag på filmfestivalen i Göteborg. Det var en Bollywoodfest i tältet, men jag tyckte det var trögt så jag bestämde mig i sista minuten för att prova att komma in på denna filmen på Draken. Den lät bra och jag hade tur, jag fick absolut sista platsen. Där satt jag i biosalongen och ganska snart började det kännas bekant, och så gick det upp för mig – Jag är ju med i den här filmen! Och då saknade jag min vän som var med, det hade varit fint att dela den upplevelsen.

Den var ju dessutom så fantastisk bra. Jag kände så på pricken igen Indien. Den är bitvis så hemsk och grym denna filmen, men den beskriver allt så bra, det är på riktigt. Många lever precis så som i filmen. Vi cyklade sedan runt i landet i flera månader, så vi upplevde det på nära håll. (Den turen har jag berättat om i artikeln Indien by bike)

Filmen Slumdog Millionaire är baserad på en roman, Vem vill bli milliardär av den Indiska författaren Vikas Swarup. Slumdog Millionaire berättar om Jamal Malik, en ung kille från slummen som ställer upp i Vem vill bli miljonär. Han väcker misstankar hos programledaren som är säker på att han fuskar, då han galant överträffar allas förväntningar och svarar rätt, bara rätt på den ena frågan efter den andra. Ingen har innan lyckats vinna högsta vinsten och nu ser det ut som Jamal kan göra det. Han får det inte lätt. Han tas till förhör hos polisen och kämpar med att förklara hur han kan veta svaren. Filmens handling rullas upp för oss i många tillbakablickar som visar hur han kom att kunna svaren till de olika frågorna. Den ena historien starkare än den andra. Jamal berättar bland annat om hur han blev föräldralös i tidig ålder och växte upp med sin äldre bror, Salim och om en flicka, Latika, som även hon är föräldralös.

Det som rullas upp för våra ögon är en blandning av stark vänskap, värme, kärlek och omsorg i en grym verklighet där barnen ständigt är utsatta offer. Det är en stor och viktig film, väl värd alla sina priser; fem Golden Globe och åtta Oscarstatyetter har den kammat hem.

Slumdog Millionaire skildrar det myllrande Bombay som den fascinerande, färgsprakande och tuffa stad som den i verkligheten är. Det här är helt klart årets film, sa jag då jag gick ut från biografen och det håller jag fast vid även i dag, jag gillar den skarpt och rekommenderar den å det varmaste! Ja tänk att den blev så bra. Fast vi knappt syns, hehe. Nä, de snabbspolade förbi vår stora, viktiga insats och den blev mest en bakgrundseffekt.


Filmen har engelsk tal
115 min lång
Drama med kärlek och spänning