 |
SEX & KÄRLEK
Artikel
av Anna Nilsson
publicerad 3 jan 2003 kl. 14.35:
Manligt Avskräde
Mannen. Underbar, fantastisk, ja rent utav... ofattbar.
Män är som toaletter, antingen upptagna eller fulla med skit. Hur många har inte hört det uttrycket?
Jag skulle vilja påstå att män är mer som bajamajorna som sätts upp på StorsjöYran, upptagna och fulla med skit. Detta grundar jag till viss del på tidigare pojkvänners oförmåga att hålla sig till bara mig, till viss del på andras pojkvänner att avhålla sig från att limma på mig samt skilsmässoraten i det här landet.
Jag har, i likhet med så många andra små flickor, planerat mitt bröllop sedan barnsben. Min smak vad gäller klänning, smycken, håruppsättning och blommor har ändrats radikalt under årens lopp, men det enda som inte har ändrat sig är bilden av den man jag ska möta vid altaret.
Tyvärr hade det varit bättre om den hade gjort det, för jag har insett att han inte finns.
Jag är kräsen. Kräsen i allt från vad jag har på mig, vad jag stoppar i mig, vilka jag umgås med och vilka män jag faller för. Jag har inte fallit för särskilt många, men jag kan ärligt talat inte komma på en enda av de som har varit något att hänga i den berömda julgranen. Jo - David. Han är min plan B, det är honom jag ska gifta mig med om ingen av oss har hittat någon annan när jag är 30. Fast jag har mina tvivel, han har svikit mig och köpt hus tillsammans med sin sambo. Bummer.
Nåväl, tillbaka till drömmannen.
Jag har inte höga krav vad gäller utseende, för jag har lärt mig att är det något snygga pojkar är, så är det självupptagna. Inte så att jag nöjer mig med vilken svettig skogshuggare som helst, men jag är inte sådan att jag letar upp den mest vältränade, slätstrukna jävel som råkar finnas tillgänglig. Snygga killar är dessutom oftast dumma, precis som tjejer med stora bröst har lägre iq än oss som begåvats med behag i storleken 75B. Självklart finns det undantag som bekräftar regeln, och mina väninnor med stora bröst tillhör den skaran, ingen nämnd, ingen glömd.
Men tillbaka till männen, dessa primitiva varelser som inte verkar veta hur man uppför sig i verkliga livet, det utanför grottans mörka trygghet.
Vad jag är ute efter är någon som klarar av att hålla mig nere på marken, men ändå låter mig sväva. Någon som kittlar min fantasi, stimulerar min hjärna och som får mig att skratta. Jag är inte ute efter en mes som säger ja och amen till allt jag säger, utan någon med egna åsikter, egen identitet och eget liv.
Jag har, ett par gånger, trott att jag hittat någon som uppfyllde dessa krav, och som dessutom attraherade mig. Först ut var mitt dum-ex. Egentligen så fallerade det bara på ett par punkter, nämligen att det hela gick till överdrift. Nämnde jag att han var ett otroget svin och att han misshandlade mig psykiskt? Om inte, gjorde jag just det.
Efter honom var det J, en liten söt pojke som väckte moderskänslorna i mig. Det tog inte länge förrän jag insåg att han var svag och ryggradslös, och det faktum att han var en av de mest välutrustade killar jag stiftat bekantskap med, gjorde tyvärr varken till eller från. Ni ser, pojkar, storleken spelar ingen roll. Yeah right. Just det, nämnde jag att J hånglade upp en tjej på en fest ett par dagar innan han kom hem till mig för att fira nyår hos mina föräldrar? Om inte, gjorde jag just det.
Jag har ju glömt ärke-ettan. Även han en J. I åratal höll han mig på halster genom att säga att han älskade mig, men inte var redo för ett förhållande. Jag mitt dumma nöt gick på det, men när han blev tillsammans med en av mina vänner så insåg ju även jag att han inte var något att ha. Jag skulle ha kört över honom ändå, så det var lika bra. Nu kan vi åtminstone vara vänner.
Nu senast, för inte länge sedan alls, så trodde jag att jag faktiskt hade, kors i taket, hittat någon som passade in på min mall om hur en man ska vara. Jag tillät mig tom att fälla ner mer av mina omsorgsfullt uppbyggda murar, lät honom se mer av mig än någon annan har fått göra. Vad tror ni händer? Japp.
Den gången blev jag tom riktigt ledsen, mer än jag blivit över någon annan. Men jag repar mig alltid, och mina murar är nu än mer högre.
Jag påstår inte att jag är Guds bästa barn, jag är inte perfekt, inte heller är jag ofelbar, tvärtom. Men drar jag till mig känslomässigt störda puckon, eller letar dom upp mig med någon sorts inbyggd radar?
Och vad i mäns genetik är det som leder till att dom ofelbart är otrogna och inte har vett nog att inse att dom är patetiska satar som blir påkomna?
Jag är härmed lesbisk. Med en böjning för kvinnor med snopp.
Bite me.
|
Anna-Carin Collin