 |
SEX & KÄRLEK
Artikel
av  Andreas Björsten
publicerad 22 nov 2002 kl. 15.45:
Manliga skitstövlar blir feminister
Johan Ehrenberg och Magnus Linton har gjort det - erkänt att de varit skitstövlar och använt sig av manliga härskartekniker gentemot kvinnor.
Därefter har de klappats på huvudet av feministerna. Och jag är så innerligt trött på detta skådespel.
Som intresserad av könsrollsfrågor har jag länge irriterat mig på att det finns så få manliga debattörer som syns och hörs i media när jämställdhet debatteras. Jag har själv försökt dra mitt strå till stacken genom att formulera en positiv manlig sexualitet - bland annat här på Sourze - men det har känts som att vara en ropandes röst i öknen.
Johan Ehrenberg tillhör dock de röster som har hörts i debatten. I en stort uppslagen artikel i Aftonbladet den 30 januari i år drog han ut till försvar för Gudrun Schymans talibantal. Han angrep där de radikala män som säger sig vara för jämställdhet men kände sig angripna av Schyman.
Så här skrev han bland annat:
"Det finns bland män, särskilt unga radikala män, en oerhörd ilska när man påtalar att de är del i en manlig förtryckande struktur." Och lite längre fram: "När män förnekar en kollektiv skuld för kvinnoförtrycket, när män säger att 'de minsann inte är som talibanerna' eller att våldtäkter, kvinnomisshandel och barnövergrepp är något män inte har ansvar för, det handlar bara om individers övergrepp, ja då är det bara ett forsök att få ställa sig vid sidan om. Jag deltar inte i manssamhället, säger de. Jag är ju feminist och därför emot förtrycket. Skyll inte på mig!"
För Ehrenberg tycks männens kollektiva skuld till kvinnoförtrycket, både i Afghanistan och Sverige, vara självklar. Själv skulle jag vilja placera mig någonstans mittemellan de ytterligheter som Ehrenberg målar upp, jag anser att skulden varken kan vara fullständigt individuell då den ingår i ett mönster, eller enbart kollektiv, då alla män faktiskt inte är förtryckande!
Hur ställer sig då Ehrenberg själv, han är förstås ett dygdemönster?
Nej, inte alls, han skryter faktiskt med att han själv har förtryckt kvinnor:
"Jag vet att jag, om jag går in i ett rum, värderas och behandlas annorlunda än om jag är kvinna. Jag vet att jag lättare blir lyssnad på, jag vet att jag genom att tala med manlig kollegialitet kan köpa mig ett samförstånd mot kvinnor som 'utmanar' mig. Jag vet att jag är väl tränad i det manliga översitteriet, jag har själv suttit i tv-rutan och använt just de exempel på härskarteknik, nedtystanden och fördummanden av kvinnliga debattmotståndare som de feministiska texterna talar om. /.../ Jag tror jag delar detta med många andra radikala män."
Ehrenberg erkänner alltså, att han inte är ett dugg bättre än de radikala - eller kanske kvasiradikala - män han angriper. Vem vet, han kanske rentav är en större skitstövel än en del av dem?
Men en sak skiljer Ehrenberg från de andra manliga svinen: Han erkänner att han varit en skitstövel. Hela hans artikel bygger på det personliga exemplet och att han erkänner sina egna tillkortakommanden. För detta inhöstade han sedan en rad lovord, klappar på huvudet och kramar av kvinnliga läsare på Aftonbladets nätupplaga! Hans cred som könsrollsdebattör ökade ytterligare, medan jag personligen snarare ser hans artikel som exempel på värsta sortens hyckleri.
Enligt mönster av Ehrenberg har på sistone även Magnus Linton uppträtt. I en recension av Katarina Wennstams "Flickan och skulden" i Arena nr 5/2002 tog han sig själv som avskräckande exempel på manligt och grabbigt uppträdande.
"När jag gick i nian brukade vi kladda loss på klassens brudar. En tjej med kropp man tyckte såg skön ut kunde aldrig gå säker från matsalen; bakifrån dök vi upp med fladdriga händer och juckande underliv, och tog för oss som vi ville - greppade kön, körde upp händer, tryckte kön. Flickorna skrek. Vi garvade."
Linton tar samma grepp - bildligt talat - som Ehrenberg. Han erkänner att han har tafsat på tjejer under sin uppväxt, inte begått någon våldtäkt förstås, men legat nära sexuellt utnyttjande i sitt uppträdande. Och han påstår att alla män är delaktiga i denna skuld och beter sig på ungefär samma sätt, sprider skitsnack om tjejer och utpekar dem som horor.
Och som ett brev på posten kom också klappen på axeln. I Aftonbladet den 29 oktober heter det: "Äntligen en man som törs tala om sin egen skuld i det normsystem som säger att tillgängliga eller sexuellt nyfikna tjejer får skylla sig själva om de blir våldtagna. Ett normsystem, rotat i folkdjupen, som ser kvinnor antingen som horor eller madonnor. Fler sådana modiga män, tack!"
Aftonbladet påstår alltså att ett tafsande och utnyttjande beteende av män gentemot kvinnor är det normala. Felet enligt dem är att inte fler män trader fram och erkänner att de är eller har varit skitstövlar!
Jag ställer mig frågande till allt detta. Vi män, som var tystlåtna och stämplade som "töntar" under vår uppväxt, som hade svårt att få kontakt med tjejer därför att vi var för blyga, vi män som tog illa vid oss av att hela tiden utpekas som monster i könsrollsdebatten - var kommer vi in i detta? Vi existerar liksom inte. Vi måste träda fram och erkänna att vi har varit skitstövlar och svin - även om vi faktiskt inte har varit det. Annars får vi inte komma in i debatten.
Vi som inte ser tjejer som antingen horor eller madonnor, utan som sammansatta varelser av ande, kropp och kön. Vi som vill formulera en positiv manlig sexualitet och slippa skämmas över att vara män.
"Jag har inget intresse av att vara man på det sättet", sa Magnus Linton i en offentlig debatt på ABF-huset i Stockholm den 11 november. Men om man biologiskt sett är man, varför skulle man inte få bejaka det?
Vi män erbjuds bara två roller som det ser ut i dag - antingen som manliga monster eller som skitstövlar som gör avbön. Trist och korkat med denna ensidiga könsrollsdebatt. Upp till kamp för kärlek och jämställdhet!
|
