Två spelare föll i tårar efter att domaren blåst av matchen mellan Chelsea och Manchester United. Cristiano Ronaldo i United och John Terry i Chelsea. Mina tankar går mest ut till Terry. Att få vinna Champions League, världens största fotbollsturnering för klubblag, är få förunnat. Men om det är någon jag förunnar detta så är det John Terry. En spelare som, i mina ögon, står för allting som är bra med fotboll. Nämligen kämpaglöd, klubbhjärta och ödmjukhet. Dock var det inte hans eller Chelseas tur den här kvällen i Moskva.
Själva matchen började med att United öppnade starkast och pressade Chelsea. Gång efter annan rann United igenom ett Chelsea mittfält och försvar som inte alls hängde med i svängarna. Och det var just United som inledde målskyttet. Alla fotbollsälskares gunstling, Cristiano Ronaldo nickade helt omarkerad in ledningsmålet efter 26 minuter. Inlägget vackert från Wes Brown. Precis innan halvtidsvilan gör Frank Lampard 1-1 för Chelsea på en retur från Rio Ferdinand som inte lyckades få iväg bollen efter ett skott av Michael Essien. I andra halvlek dominerade Chelsea och United fick koncentrera sig på försvar och kontringar. 1-1 stod sig efter full tid och förlängning följde. Både Chelsea och United hade en del farliga avslut under förlängningen men inget av lagen lyckades få bollen i nät. Efter en turbulent situation där i princip alla spelare på plan var inblandade blev Chelseas Didier Drogba utvisad. En örfil mot Uniteds mittback Nemanja Vidic, precis framför ögonen på domarna, såg till att Drogba fick syna det röda kortet. Endast ett par minuter av förlängningen återstod när Chelsea fick Drogba utvisad och matchen fick avgöras på straffar.
Många säger att straffar är ett slags lotteri och liknar det vid turnering för små barn där, i alla fall när jag var liten, vissa matcher avgjordes efter att ha räknat vilket lag som haft flest hörnor under matchen. Straffläggningen ikväll var inget lotteri, det var en uppvisning i nerver och kyla. Innan stora matcher som denna pratas det länge och väl om vem eller vilka som har kapacitet att avgöra stora matcher som denna. Det talas om stora spelare. Det talas om talang, kyla och jävlar anamma. Inför just den här matchen talade många om Cristiano Ronaldo. Den klarast lysande stjärnan i United. Skytteligavinnare i Premier League och skytteligaledare i Champions League. Det talades om att det var han som skulle avgöra den här matchen. I Chelsea var det bara ivorianen Didier Drogba som kunde hota honom som matchvinnare. Efter Ronaldos 1-0 mål var det många som vände sig om till sin bordsgranne och förnöjt nickade med ett snett leende samtidigt som de sa: vad var det jag sa? Detta höll sig som bekant inte så länge.
För att återgå till straffläggningen. Båda lagen sätter relativt säkert sina tre första straffar och underbarnet från Portugal kliver fram till straffpunkten. Ronaldo lägger upp bollen på, tar sats, tvekar (om en för en sekund) och skjuter rakt på Petr Cech i Chelsea målet som räddar med både händerna och ansiktet. Både Chelsea och United sätter de näst kommande två straffarna och fram kliver John Terry, Chelseas lagkapten och tillika pådrivare. Nu har han chansen att på riktigt skriva in sig i historieböckerna för al framtid. Två raka Premier League-guld betyder ingenting. Det som Chelseafansen väntat på är Champions League-bucklan. Tre semifinaler på fyra år är ingen slump utan ett öde, i alla fall om du frågar valfri Chelseasupporter. Nu hade deras egen lagkapten chansen att ändra ödet och se till att bucklan hamnade i säkert förvar bakom skottsäkert glas på Stamford Bridge i London. John Terry gör dock en Beckham och halkar precis innan han ska slå till bollen och skjuter i stolpen. Edwin Van der Sar i Uniteds mål är så lång ifrån bollen att han förmodligen hade svårigheter att se den, men bollen träffar stolpen och går ut. Terrys frustration, när han inser att han går miste om chansen att bli hjälte och istället tog ett steg närmre till att bli den syndabock alla supportrar letar efter så fort det går dåligt för deras lag, är ingenting annat är hjärtskärande. Efterföljande straffar läggs av Anderson för United, Salomon Kalou för Chelsea och veteranen Ryan Giggs slår det som kom att bli United sista straff. Med chans att hålla straffläggningen och hela Champions Leaguefinalen vid liv kliver inhopparen i Chelsea, Nicolas Anelka, fram men skjuter en dålig straff som Van der Sar lätt kan styra ut åt sidan. Mungiporna på Van der Sar var redan på väg upp innan han landade på marken och lyckan bland United spelarna var total. Ronaldo springer mot målvakten för att deltaga i firande men lägger sig ner i det regnvåta gräset efter endast ett steg. Anspänningen att gå från att vara matchhjälte till syndabock till vinnare blir för stor och han lägger sig ner och gråter. Glädjetårar. Bland Chelseaspelarna är det idel sura miner, men min blick fastnar hos lagkapten Terry som missade sin straff med minsta marginal. Han hänger över sin tränare Avram Grants axel och, trots att han försöker dölja det, gråter okontrollerat.
Även om många säger att fotboll endast är en lek (och jag är en av dem ibland) behöver jag bara se de känslor både vinnaren Cristiano Ronaldo och förloraren John Terry visar upp för att den åsikten skall komma på skam. Här är det fråga om passion, kärlek och tårar. Inget går upp mot en Champions Leaguefinal!
Alexander Brock, Heltidsstuderande förälder...
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
