 |
KROPP & SJÄL
Artikel
av Birgitta Stiefler
publicerad 21 jan 2010 kl. 22.13:
Mamma, hjälp mig!
Ett barns rättighet är att charma sina föräldrar, fast ibland kanske de behöver kämpa lite för det.
Det är torsdag kväll och dagen har varit lång. Patienter har krävt sitt och delegeringar och logistik har tagit en del energi. Maten har äntligen hamnat i magarna och den lille och jag sitter under samma filt, skavfötters och tar det lugnt innan läxläsningen börjar.
Den store kommer nervältandes från övervåningen och beger sig till köket. Total tystnad i cirka en halv minut innan han dyker upp i dörrhålet och håller upp en förpackning.
"Är det okej att jag gör lite våfflor"?
"Absolut, inga problem", säger jag lite okoncentrerat från soffans ena kant.
Bilderna på tv,n rullar på, katten Svante dyker upp och försöker stjäla något från bordet. Plötsligt hör jag den store sonen ropa från köket.
"Hur gör man"?
"Med tanke på att du nu börjat gymnasiet och inte under tidigare år visat tecken på lässvårigheter så kan det väl knappast vara så svårt att läsa innantill", suckar jag lite.
Tystnaden lägger sig igen, men luften inne i huset fylls snart igen av hans bedjande om hjälp. Jag traskar ut i köket för att kolla läget, och med tanke på att jag VET att min son är född lat så vet jag också att han kommer att försöka övertala mig att göra allting.
Han börjar med hotbilden:
"Om inte du gör smeten, säger han med ett leende, så kommer jag att kittla dig fördärvad". Han är nu 1,85 lång och jag har inte en chans med mina 1,65cm, och mina krafter är inte heller jämförbara med hans, så senast i förrgår fick jag mig en förnedringsrunda. Jag tittar honom bara djupt in i ögonen och förklarar att han förbrukat månadens kittlingskonto.
Under tiden har den lille kommit ut i köket med sin engelskbok och vill bli förhörd på glosor. Kaoset börjar bubbla som våffelpuder på köksbordet och den store börjar en annan taktik.
"Men mamma du är såååå mycket bättre på detta än jag, och det går så mycket fortare om du gör det. Jag kan förhöra Isak så länge". Inte heller den värmande känslan når mitt modershjärta, speciellt som mitt bidrag till hans välbefinnande handlar om att röra ut lite vatten och pulver, smälta lite smör och så klart!
Nästa strategi:
"Jag kan inte vispa, mamma", säger han, och beklagar sig över sjuksköterskan på vårdcentralen som behövde sticka honom tre gånger med en "skalpell" och fylla fem rör. Han var nu handikappad och kunde inte röra smeten med vänster hand.
"Sedan när blev du vänsterhänt, sa jag medan jag himlar med ögonen, och skratten avlöser varandra.
Den lille hade gett upp försöket att i denna sekund lära sig sina glosor och har återvänt till tv,n.
Hur det hände vet jag inte. När det inträffade vet jag heller inte, men jag vet bara att helt plötsligt står jag och vispar den "sörens" smeten. När jag inser detta lämnar jag villigt över vispen till sonen, klappar honom på den onda armen och säger att han är så duktig.
Våfflorna försvann upp till ovanvåningen innan vi andra eller katterna fick en chans att provsmaka, men det var en go stund. Skratt, självdistans och glädje. En liten stund som fastnar och gör att man klarar morgondagens kanske inte alltid lika glada minuter.
|
