 |
KROPP & SJÄL
Artikel
av Isabella Mendrix
publicerad 29 jun 2009 kl. 08.48:
Make up, eller Make down?
När man sminkar sig så sällan, som jag har gjort de senaste tio åren, så blir det väldigt dyrt. Det kan man inte tro, men så är det. Plötsligt dyrt.
I alla fall blir det dyrt den dagen, när jag får för mig att äntligen använda sminket. Jag tror nämligen - oläraktig - att smink är en evighetsvara, som håller lika länge som korkarna är ordentligt påskruvade.
Icke, heller. Smink är färskvara. Inga militärkonserver.
Jag öppnade spegelskåpet i förra veckan. Målsättningen var att göra mig fin, utan särskild anledning alls. Jag bara kände för det. Skåpet visade upp en generös uppsättning foundations i olika nyanser, knappt använda. Puderdosor, minst fyra stycken. Tjugotalet oanvända och halvanvända läppstift och läppglanser i mestadels helt fel färger för mig; tre rouger, tre mascaror, oräkneligt antal kajaler, ögonpennor, läppennor, täckstift, täckcremer och ögonbrynspennor.
Borstar låg där till höger och vänster - långa, smala, korta, breda och somliga med avluggad borst. Mystiska cremer, som jag vid det här laget glömt vad jag en gång tyckte att jag skulle ha dem till. Fåfängliga "anti age"-cremer, eller vad?
Men, jag hade åtminstone allt jag behövde hemma, och mer därtill. Bara att ta för sig och sätta igång, alltså.
Jag började med att sätta upp det det våta håret efter badet. Nynnande, på gott humör. Åh, så roligt det skulle bli. Upp med luggen i klämmor. Frilagt ansikte. Perfekt målarduk. Nu skulle vi se vad jag mindes av sminkkonsten från ungdomens tid, när jag var en riktig fena på makeup och diverse knep för att trolla fram olika effekter.
Jag plockade fram en foundation.
Hmm. stopp i mynningen? Den hade visst torkat. Jag slängde den och tog fram nästa. Här fanns flera stycken att vraka bland, så jag grät inte för en ynka resursförlust.
Skak-skak-skak. Stopp i den med?
Alla hade torkat.
- Men va fasen, då tar jag väl enbart puder istället. Det är väl inte så himla noga.
Puderkonsistensen gick att jämföra med cementgolvet i garaget. Den fastnade inte ens på appliceringsdynan. Om jag använde våld kunde jag kanske rista in mina initialer med saxen.
Bara att slänga.
- Jag tar väl bara lite rouge, mascara och ett ljust läppstift, då...
Jag skulle ändå ingenstans, så det fanns ingen anledning att gripas av panik. Här gällde det att hålla sig positiv. Gilla läget.
Men.
Läppstiften både luktade och smakade som härskna talgbollar. Vidrigt! Jag kastade raskt allihop.
Mascarorna då?
Nähä. Inte dom heller. Mascarorna var nämligen så torra, varenda en, att en av dem smulade ner sitt innehåll i svarta atomer i handfatet, när jag äntligen fick av hylsan och drog ut borsten. På den andra satt korken som fastgjuten, trots att jag skruvat loss den och bara behövde dra i den för att få upp borsten. Jag drog faktiskt riktigt ordentligt, med beslutsam indignation. Då gick borsten av och satt kvar längst nere i hylsan. Där gjorde den ingen nytta. Jag glodde klentroget på en tom pinne.
Värdelös!
Den åkte tillsammans med allt annat ner i papperskorgen under handfatet. Den tredje mascaran - sista gången gillt - försökte jag blöta upp med lite varmvatten. Den blev blöt - det blev den verkligen - men någon färg fastnade inte på borsten.
- "Weet look", mumlade jag och klippte med ögonen så vattnet stänkte på spegeln.
Ingen mascara, alltså. Utbudet krympte betänkligt för varje minut som gick. Den lilla papperskorgen började få slagsida. Det blev det allt svårare att hålla jämnmodet uppe.
Nå.
Rougen funkade åtminstone fortfarande, och några av ögonpennorna, men resultatet av detta tvättade jag omgående bort. Med ett i övrigt osminkat ansikte såg det kontrasterande svarta och röda bara hysteriskt ut. Jag såg ut som om jag en tidig gryning hade ramlat rätt ut genom dörren på en 60-talsbordell. Full.
Kontentan av allt detta (och efter att ha gått till soptunnan med praktiskt taget alltihop) blev att jag bokade in mig framför datorn för att shoppa loss på sminksajter. Jag behövde ersätta min enorma förlust.
Det var roligt, ändå tills jag kom till kassan.
En puderdosa, en foundation, en mascara och ett läppstift. 1 437 kr.
Jag trodde inte mina ögon! Var det allt jag fick för den summan? Endast fyra ynka produkter?
Jag skänkte soptunnan en tanke. Nu insåg jag att det låg gammal smink där för en hel förmögenhet. Jag bet ett stort bett i mitt fruktansvärt sura äpple och skickade iväg ordern. Försändelsen kom sedan, i mitten på förra veckan, och jag betalade lydigt den medföljande fakturan, men med lågmälda, missnöjda invändningar.
När den tråkiga saken var ur världen, så kunde jag öppna paketet med mitt nyförvärv! Nu var det roligt igen.
Jag tippade förväntansfullt ut innehållet i det pyttelilla paketet. Det gick ju fort. Jag tittade på de små förföriskt förpackade sakerna en stund och var nöjd med att jag bara hade dem. Sedan ställde jag in dem i mitt ekande tomma spegelskåp och gick och läste manus, istället för att prova något. Där står de än. I obrutna förpackningar.
Ok då.
Macaran provade jag till slut, när vi åkte till Örebro. Lancôme Hypnôse mascara. Jag bortsade och borstade på fransarna, tills jag kände antydan till mjölksyra i handleden. Den var otroligt trögapplicerad! Det var väl inget speciellt med den, som var värt priset? Tyvärr blev det lite svårt att klaga på felaktig marknadsföring, för man blev verkligen hypnotiserad där man stod framför spegeln och gnodde och gnodde och gnodde och...zzzzzz...
Vad har jag lärt mig av det här, då?
Att smink är som jularna. Båda är till för dom unga.
|
