Skriv idag om: Bostadsrätt vs hyresrätt? | Egyptens presidentval | EU-toppmötet Börja här!
RESOR
Artikel
av Magnus Carlbaum
publicerad 23 okt 2011 kl. 09.38:
Möt döden i Colombia (del 4)
Avrundningen på stoppet i Bogota bjöd på både krossade och infriade fördomar. Och i striden mellan mig och min lunginflammation blev en tillfällig seger kostsam.
Vistelsen i Bogota, hemma hos den översnälla värdfamiljen, avslutades med en fet tuschunderstrykning för en fördom och generalisering. Sonen i familjen var hemma på besök från sitt jobb som kock i Frankrike. Därför ställdes det till fest. Släkt och vänner dök upp från alla hörn av landet till den luxulösa villan i ett av Bogotas rikare kvarter. Pappan i familjen spatserade runt med ett barnsligt lyckligt leende som lyfte valrossmustaschen till okända breddgrader. I ena mungipan dansade en cigarr (en Romeo y Julieta) runt i rena glädjeyran, och den militärgröna kepsen ramade in hans kisande ögon. Sällan har man sett en lyckligare far. Jag försökte minnas min egen fars reaktioner på mina besök i Borlänge, men när bilder av ravioliburkar flashade förbi mina ögon, skakade jag raskt av mig hela tankekedjan likt novembersnön från mina axlar.
Festen var av det stillsammare slaget. Typ släktmiddag. Det går helt enkelt inte att släppa loss och dansa på bordet då den djupt troende katolska mormodern sitter och håller dig under sträng uppsikt. Familjen gjorde några tafatta försök att lära mig och Anton att dansa Salsa, med katastrofalt resultat. "Hela kroppen rister han - men ändan den står stilla." Jojo. Sann strof. Mina höftben har aldrig varit anpassade för sydländskt klimat.
Men då solen gått ned började de unga syskonen och deras vänner att tissla och tassla, och ha hemliga småfulla möten i farstun. Och innan jag visste ordet av drog dottern tag i min arm och tog mig åt sidan. Det skulle bli efterfest, visade det sig. Var vi intresserade? Jag tittade åt Antons håll. Han höll som bäst på att avsmaka Whiskey. Själv hade jag mest lust att åka tillbaka till hotellet och sova en femton timmar eller så. Det var andra dagen på penicillinkuren, och lunginflammationen höll fortfarande på att leka kemilabb någonstans djupt nere i min vänstra lunga. Frätande saker, tydligen, för jag hostade fortfarande blod. Så jag och superreligiösa mormor var nog de enda på hela festen som inte drack en droppe alkohol.
Femton minuter senare satt vi tätt inpackade i en av tre bilar, framförda av tre lovligt fulla förare. Man noterar sådant alltför väl när man själv är nykter. "Det här kan aldrig sluta bra." Anton bara skrockade till svar. Färden var tacksamt kort, till ett hyreshus med portvakt och allt, som vi av någon besynnerlig anledning tvingades smyga förbi. "Spela nyktra nu", sa föraren. "Jag ÄR nykter!" klagade jag från baksätet, till allas förtjusning.
Lägenheten låg högst upp och hade, i ett hörn, lite utsikt över Bogota. Det var återigen svårt att greppa att vi befann oss i Sydamerika, och inte i en lya på söder i Stockholm. Rummen var smakfullt inredda och teveapparaterna av senaste modell. Colombia hade sedan dag ett tvingat mina fördomar och förväntningar på skam- på bästa tänkbara sätt. En modern infrastruktur, där jag förväntat mig kaos. Högklassig sjukvård, där jag förväntat mig rostiga britsar och bristande kompetens.
Det var i den tankegången, där jag stod i ena hörnan av vardagsrummet och plirade mot Bogotas nattljus och neon, som någon lassade upp en påse marijuana på bordet, storlek OWL fredagsmys. Och medans de rullade ned kanterna på påsen, så att det skulle bli lättare att förse sig, bidrog någon annan med en snöbollsstor kokainkula. Framlagd fint på ett silverfat.
Det var där och då den enorma tuschpennan dök upp för mitt febriga sinne. Droger i Colombia- CHECK. Jag suckade resignerat. Satte mig ned på en stol vid det runda bordet. Händer dök redan ned i jättepåsen med majja. Sizzlapapper prasslade. Anton pekade på kokabollen som om den var en delikat bakelse och frågade på sin brölande skånsk-engelska: "Hur börjar man?"
Jag förde handen till min brinnande, sjudande bröstkorg, och resignerade. Kapitulerade. Bytte sida helt. Tog till vapen. Allt inom loppet av några sekunder. "When in Rome..." tänkte jag och dök ned i chipspåsen. "Ok lungan, du har härskat över slagfältet tillräckligt länge. Nu ska jag röka ut dig".
Segern var kortvarig. Efter två joppar blev jag ett med soffan, och fick skjuts hem tillbaka till hotellet. Och i baksätet flöt tankarna slött, trötta och fluffiga omkring. Jag noterade att Anton inte satt med i bilen. Att föraren förmodligen var minst lika stenad som jag själv, och slutligen att trafiken gled på laserstrålar, cirka en halvmeter över marken.
Någon gång mitt i natten vaknade jag av att Anton fanns i hotellrummet. Alla lampor var tända, och Anton stod och guppade vid sidan och såg ned på mig med en nyfiken min. "Kom du hem nu?" Anton nickade, och lyckades samtidigt se förvånad ut, alltmedan han fortsatte att guppa upp och ned som en tyrolerdansare. "Vad är det med benen?" undrade jag stilla. "Vilka ben?" Jag peka ned mot hans knän som rytmiskt vek sig och sträckte sig om och om igen. "Dom där." Anton böjde huvudet lite fram och tittade ned. Sedan bräkte han på sitt helsingborgsmål, "Men vad är det HÄR?!" Han hade inte märkt någonting. Jag ansträngde mig för att fokusera tankarna. Hjärnan var fortfarande en fluffig pastej. "Det är kokainet. Ofrivilliga muskelrörelser. Måste vara."
Anton guppade bort till sin säng, och muttrade bannor över den värdelösa drogen som får en att "vagga ovärdigt" och som man "ändå inte känner ett skit av".
Dagen efter skulle vi flyga till Cartagena. Och medans Anton tampades med ångest och jag med en inflammerad lunga på revansch-humör, så väntade någonstans två svettiga korrupta poliser med våra namn inetsade i Ray Ban-solglasögonen. Inom 30 timmar skulle vi finna oss arresterade.
Magnus Carlbaum, Frilansskribent och rastlös resenär
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
