I tre dagar låg jag på ett överklasshotell i Quito. Mörk ek, gröna plyschtyger och svag belysning bara ökade känslan av depression. Det kändes mer som ett hotell för begravningsentrepenörer. Eller för de döda själva kanske. För under de tre dagarna där så syntes inte en enda annan gäst i hotellet.
Städerskan försökte ett par gånger smyga sig in och städa. Men efter det att hon mötte mig, en feberyrslig skepnad iförd endast kalsonger, ståendes i någon slags karatepose, redo att försvara mitt rum från inkräktarna- så kom hon inte mer och ens knackade på.
Det var vid det laget som jag hade börjat ha som vana att gå in och hosta upp blod i handfatet i badrummet. Levrat blandat med färskt illrött blod. En slutlig signatur från Döden i Sydamerika. Ett vykort de las muertes. Lika uppgiven stapplade jag var gång tillbaka till min jättesäng med de tunga tjocka filtarna.
Så gav febern plötsligt vika. Och på den tredje dagen passade vi på. Vi köpte flygbiljetter till Bogotá i Colombia, och i en perfekt värld skulle det ha inneburit en kort mening i stil med "ointressant flyg, men vacker utsikt" eller nåt. Men inte i förbannelsens Equador inte.
Vi fick inte biljetterna där vi köpte dem, se. Nej, de skulle vi få av en man som skulle möta oss på flygplatsen. Denna man lyste med sin frånvaro. Anton sprang runt medans jag linkade efter, och letade med lykta och ljus. 20 minuter innan avgång hittade vi honom. Inte hade han några biljetter inte. Något sånt hade han inte fått information om. Tydligen var hans instruktioner: "Åk till flygplats- heja på 2 stycken svenskar".
Här tog mitt tålamod slut. Jag hade saker att göra, platser att åka till och dö i. Efter ett Hela Havet Stormar scenario, så hade vi involverat större delen av all flygplatspersonal som fanns. Dessutom hade vi ringt resebyrån och hotat med att faktiskt komma tillbaka till dem och hälsa på lite. Saker och ting tog skruv. Biljetter faxades, skrevs ut i olika diskar, alltmedans biljettmannen sprang efter oss till ingen nytta alls. Tydligen väntade han på sin dricks. Och om det finns en gud, så väntar han än.
När biljetterna så var klara var det 5 minuter efter avgångstid. Planet stod nu och väntade på oss. En flygvärdinna som var i konstant telefonkontakt med piloten själv, gjorde precis allt för att hålla planet kvar på marken. Jag älskade henne lika mycket som jag just då hatade resten av Equador. Hon var hjältinnan som sprang bredvid oss genom alla långa gångar. Flygsäkerhet be damned. Vi rusade genom skrikande metalldetektorer utan att passera Gå.
Kallsvetten rann. Min bröstkorg brann av frätande eld. Jag hostade upp blod ett par gånger på deras klarblå matta. Men jag vägrade dö i Equador. Och på något vis fortsatte benen trumma på. Så- var vi inne i planet. Vi hann knappt säga tack till värdinnan förräns dörren drogs igen bakom oss. Hundratals surmulna ögon stirrade på oss från varenda flygstol. Jag stirrade tillbaka. Skulle någon säga ett endaste pip så skulle jag hosta blod i deras Cinzano.
Stina Lyngmark
Moldavien är ett av Europas minsta länder och tyvärr också ett av de fattigaste.
