Det var oklart vad det var som skrämde mig. Jag hade vaga föreställningar om skelett under sängen. Men de var inte de värsta. Snarare var det allmän känsla av något närvarande och skrämmande. Mina föräldrars tålamod testades till yttersta gränsen när jag stod där med kudde, täcke och nalle och ville sova i deras sängar. Som tur var är de tålmodiga. De makade på sig så jag fick plats. Mörkrädslan höll i sig länge. Men någonstans i vuxen ålder ändrade den karaktär. Kanske var det då jag skaffade hund. En varm liten hundkropp snusande bredvid mig gjorde det inte längre nödvändigt att ha nattlampan tänd. Kanske var det när jag fick första lägenheten. Mörkret under sängen skrämmer mig inte lika mycket längre. Det är mörkret i människors hjärtan och i samhället som jag är rädd för.
När en kille kan bli nerslagen och ihjälsparkad mitt på Kungsgatan i Stockholm blir jag rädd. Jag är rädd för ett rättssystem som inte dömer de skyldiga. För de unga killar som kan stå och sparka mot en killes huvud utan att inse att det är en levande varelse. Men mest är jag rädd för alla de som tittar på utan att våga ingripa.
Jag är rädd för maktfullkomliga politiker som vägrar ta på sig ansvaret när de gör fel. Som envist klamrar sig fast vid makten och trotsar alla demokratiska spelregler.
Jag är rädd för länder vars makt gränsar till det absurda, som kan ingripa när var och hur de vill och sätter sig över demokratiska spelregler och mänskliga rättigheter.
Jag är rädd för en nyss vald ledare i ett land som i Guds namn kan säga att Förintelsen är en bluff och att ett folk borde utrotas.
Jag är rädd för den orättvisa som tillåter oss sätta oss vid dignande julbord och äta tills vi spyr - medan små barn, ännu oskyldiga som knappt hunnit börja sitt liv svälter ihjäl i länder som inte har vårt överflöd.
Jag är rädd för den iskalla nonchalans mot hemlösa, utslagna och folk på gatan som folk i Stockholm - framför allt på Stureplan - uppvisar.
Jag är rädd för ett samhälle där det är viktigare att tänka rätt än att tänka fritt.
Jag är rädd för ett samhälle som fostrar individer utan hopp och utan empati för andra.
Jag är rädd för religiösa ledare som vädjar till desillusionerade, rotlösa och förtvivlade människor ofta ungdomar att spränga sig i luften för en inbillad fiende.
Jag är rädd för politiker som bara är politiker och kan prata väldigt bra och mycket men oftast inte säger någonting. Och gör ännu mindre.
Jag är rädd för de extremister både till höger och vänster som vägrar att tänka själva utan gapar med flocken och pinkar in revir.
Jag är rädd för att friheten sakta kvävs.
Och extremt rädd för en Jords naturresurser som långsamt utarmas, där skogsskövling och förorening av hav jämte utsläpp och "global uppvärmning" som det så vackert heter bidrar till en allt närmande annalkande katastrof.
Men det finns ljus i mörkret. Det finns små ljusglimtar som motverkar den där mörkrädslan. Människor med empati och mod som vågar tänka och säga det de tycker och känner och inte bräker med flocken. Som står upp för rättvisa, mänskliga rättigheter, frihet och demokrati.
Det går inte att alltid vara rädd. Någon gång måste man växa upp och möta sin egen rädsla. Och inse att skelettet under sängen bara är en illusion som går att besegra.
Ninna Bengtsson,
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Stefan Whilde
