POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel av Johan Perna publicerad 24 aug 2010 kl. 10.50:

Möllevången
Foto: flickr/Björn Söderqvist by CC 2.0

Möllevången under förändring igen

"För första gången i mitt liv känner jag mig otrygg på Möllevången, kollektivdagis, övervakningskameror och Möllevångsgruppen till trots. Och jag vill söka mig bort. Jag känner mig botad."
Som infödd Malmöbo som passerat 30-årsstrecket har man hunnit uppleva en hel del förändringar av stadsbilden. Både i Malmö som stort och specifikt på Möllevången där jag bott och verkat större delen av mitt liv. Det har byggts rekordlånga broar, län och sjukhus har slagits ihop, skruvade byggnader har uppförts i spöklika försök att skapa en interkontinental fasad utåt. Tunnlar byggs och båtregattor har avverkats.

Gamla symboler för arbetarstaden Malmö har rivits bara för att återuppföras på andra sidan jordklotet. Jag tänker på Kockumskranen, kranen som tidigare utgjorde det landmärke i Malmö som reste sig högst mot den himmel som alltid sägs vara ljusblå, kranen som var det första man såg av staden när man halvsovande i baksätet närmade sig Malmö norrifrån. Kranen som alltid fick farsan, som är från Helsingborg, att svära högt över det "jävla" Malmö. Kan tilläggas att jag hört honom uttala ordet "fubbick" ett flertal gånger. I den bemärkelsen kan man jämföra Malmö med en sjukdom som de flesta verkar drabbas av.

Möllevången uppfördes en gång för att inhysa arbetarna som var morgon gav sig av för att arbeta på varvet eller till Mazzettifabriken där chokladdoften låg tung utanför, även under min egen uppväxt på Barkgatan i en tid som känns avlägsen nu. Under en lång tid ansågs Möllevången vara ett farligt område fyllt av små sunkiga krogar och ett centrum för kriminalitet och droger. Men det var då. Trenden vände någon gång runt millennieskiftet och förvandlade Möllevången från en plats som mödrar varnade sina döttrar för, till vad som började ses som en integrerad kulturell smältdegel, droghandeln till trots - ett område med gemytliga smågator fyllda av affärer där mat från alla världens hörn kunde inhandlas för en billig slant, för att inte tala om torghandeln.

De små sunkiga krogarna blev efterhand tillhåll för diverse tillresta upplänningar med en till synes överrepresenterad del smålänningar, fyllda av politisk medvetenhet, populärkultur och köpkraft. Möllevångsgruppen bildades. Krögarna renoverade sina ställen och höjde priserna. Befolkningen som tidigare bestått mest av fattiga flerbarnsfamiljer av blandad etnicitet blandades upp med hoppfulla studenter och ekotänkande barnfamiljer som använde bärsjalar till sina småbarn av helt andra anledningar än de som redan bodde där.

Men i takt med att området "snyggats" upp det senaste decenniet har de sociala klyftorna i området ökat. Kriminaliteten i området har gått i taket i takt med att hela stadens sociala problem tillsynes ökat, även om Bo01 uppförts. Skottlossningar på gatorna, explosioner och blåljus får en inte längre att höja ögonbrynen. Barn i tolvårsåldern begår rån kring Folkets Park och gäng dominerar vissa gator till den grad att man inte längre vågar låta sina barn gå ut själva för att handla lördagsgodiset än mindre låta sin flickvän gå ut själv efter åtta på kvällen.

För första gången i mitt liv känner jag mig otrygg på Möllevången, kollektivdagis, övervakningskameror och Möllevångsgruppen till trots. Och jag vill söka mig bort. Jag känner mig botad.

Jag har hört att Göteborg är fint. Det enda jag kommer att bära med mig, som alltid varit en positiv energi i Malmö, är MFF och något om en himmel som alltid är ljusblå. Sen finns det säkert också en och annan fubbick där.