 |
Artikel
av Ishak Haskiya
publicerad 9 aug 2011 kl. 12.11:
Mångkultur - idealiskt mål eller dålig lösning?
"Det som har hänt i Norge borde ge Norge, Sverige, Danmark, Frankrike, England och Spanien en tankeställare. Att döda människor och spränga byggnader i luften är ett brott och inget annat, detta är klart; men den kritiska situationen är ett faktum."
Europa har ett problem. Man kan välja att prata om det eller man kan välja att inte göra det. Jag väljer det förra!
Det multikulturella samhället lider av en svårighet som inte kan förnekas: Kulturkrocken mellan västvärlden och islams värld, som är två dominanta civilisationer med stora egna övertygelser och typiska egna särdrag, som har levt i var sitt område. Olika orsaker har tvingat vissa muslimer ur sitt område. Länder i väst har varit generösa, tagit emot dem och hoppats på billig och villig arbetskraft.
Européer har eller har haft en gemensam tro: kristendomen. De har haft en gemensam språklig källa. De har nått fred, det gemensamma politiska målet efter flera århundraden av krig. De har nått ett välfungerande demokratiskt system. De har också valt en gemensam värdegrund. De har till och med valt en gemensam ekonomi och valuta.
Utöver detta har varje europeiskt land sina rötter i sitt eget nationella, minst tusenåriga kulturarv: sin egen geografi, historia, tro, språk, litteratur, musik och även mat. Muslimska länder har sitt eget kulturarv precis på samma områden, men på sitt eget sätt.
I vår tid är det dock muslimen som har lämnat sitt land i likhet med tusentals européer som har lämnat sina länder och rest till en helt annan del av världen under de gångna 400 åren. Regeln är att den som lämnar sitt födelseland måste anpassa sig så mycket som möjligt, det vill säga lämna en stor del av sitt kulturarv bakom sig. Hans lycka är helt beroende av denna anpassning som måste vara äkta och inte bara en tungans bekännelse; att använda ordet demokrati, när det passar i vetskapen att värdfolket förväntar sig att höra det, är hur lätt som helst. Han måste respektera detta värdfolkets levnadssätt i allmänhet och det nya landets lagar i synnerhet, leva i enlighet med dessa även när det inte passar det egna värderingarna och traditioner. Han kan inte kräva av värdfolket att anpassa sig till det som har kommit utifrån. Han kan inte "kräva" tolerans och förståelse utan "be" om dessa tillsvidare. Delar, kanske stora delar, av sina rötter måste han lämna bakom sig. Det är smärtsamt men nödvändigt! Det är inte alla som klarar det.
Många länder i Europa har varit frikostiga när det kommer att ta emot folk från andra delar av världen, vissa av dessa mycket långväga och mycket annorlunda. Frikostigast har kanske Sverige och Norge varit, på grund av vår välvilliga socialdemokratiska tanke: "Vi skall vara snälla, hjälpa alla och dela med oss". Tanken kan anses vara god, men är den realistisk? Är den genomförbar med gott resultat? Och, kanske, viktigast av allt, är den accepterad av alla i landet? Finns den nödvändiga elasticiteten hos de nyankomna och även hos dem som tar emot dessa? I denna sak kan en 52-procentig majoritet ha en 48-procentig minoritet mot sig. Har denna minimala majoritet mandat att bestämma att landet skall skyffla sin kultur och sina traditioner åt sidan, helt eller delvis, temporärt eller permanent, och transcendera till att vara mångkulturellt och globalt, utan att tänka på resultatet? Räcker den politiska korrektheten som avgörande argument?
Det påstås, i Norge, Danmark och Sverige, att muslimska immigranter utgör den grupp som mest lever av socialbidrag, som betalar minst skatt och som syns mest i brottsstatistiken. Det påstås att det finns forskare vars resultat stödjer dessa påståenden. Det finns också en politiskt korrekt media som hellre täcker över motsättningarna. För den öppna och konstruktiva debattens skull borde man kunna lägga fram dessa resultat för en objektiv värdering.
Vidare borde man undersöka om teorin "ju mer långväga kommen muslim desto svårare anpassning" stämmer. Min erfarenhet som lärare inom Komvux visar att de bosniska muslimerna har lättare kunnat anpassa sig än de arabiska, iranska och afghanska. Är deras europeiska ursprung en positiv faktor? Till yttermera visso, stämmer det att muslimska invandrare med högre utbildningsnivå inom de akademiska vetenskapen har klarat sig bättre? Alla dessa faktorer borde undersökas utan förutfattade meningar, både för att lugna debatten mellan den välvilliga vänstern och den växande högeroppositionen, samt för att kunna finna en eller flera vägar ut ur framtida konflikter.
Det som har hänt i Norge borde ge Norge, Sverige, Danmark, Frankrike, England och Spanien en tankeställare. Att döda människor och spränga byggnader i luften är ett brott och inget annat, detta är klart; men den kritiska situationen är ett faktum. Därför måste man ställa följande frågor: Är det fel att älska sitt land, sin nation och vårda dess traditioner? Att inte vilja dela med sig mer än nödvändigt? Att kräva att alla skall göra rätt för sig? Att säga nej till vissa traditioner som kommer utifrån? Att kräva att alla skall följa det nya landets alla lagar utan diskussion? Att kräva att det är den som kommer utifrån som skall förstå sin situation och anpassa sig? Att kräva att alla som kommer in i landet skall lära sig språket optimalt så att de kan fungera i samhället? Att de skall leva med och bland värdfolket i stället för att leva i isolerade parallella samhällen som påminner om dem de har lämnat bakom sig?
Slutligen och kanske viktigast av allt, är det fel att föreslå att man hjälper folk där de är födda? Det finns ju en jättelik organisation som FN som kunde göra det på ett mycket effektivt sätt, utan att förorsaka migrationens trauma och dess följande konflikter!
Avslutningsvis och för att vara praktiskt kommer tre talesätt som passar väl till situationen. Ett är "man tar seden dit man kommer". Tvåan är att "vägen till helvetet är kantad med goda intentioner"! En råare trea är "Passar inte galoscherna så..."! Att backa från det felaktiga beslutet att leva i ett annat land som är så pass annorlunda kan ibland vara mycket nyttigt och även det enda kvar att göra!
Det multikulturella samhället har varit en lösning och till och med en välsignelse i länder med kort egen historia och enorma, glesbefolkade territorier som USA, Canada och Australien där invandrarna kunde vara med och stifta lagarna. Men kan man eller måste man tillämpa den tanken i Europa och Skandinavien?
|
