Den dag som idag är tar också slut... som alla andra dagar. Jag hittar nya projekt varje dag. I dag är det klistra foton från förr. Familjevis. För jag tänker att, när jag en dag går bort, så ska fotona vara lätta att hitta. De ligger inte hopblandade i en låda. När vederbörande får syn på dessa foton, blir det nog både en och flera roliga miner. "Jamen, kommer du ihåg den här julen!", kommer det nog att låta.
Ibland när man är ung - eller så var det kanske mer på min tid - skulle allt klistras in i album. Sen har en period kommit för de aktiva, då de bara lägger korten nånstans och inte orkar engagera sig eller har alla korten på nätet. Men kort i ett album är i alla fall kort i ett album, papperskort. Värdefulla på något sätt.
Jag tittar igenom mina kort, sorterar, kommer ihåg. Vissa kort tar jag bort och ställer lättillgängliga på en hylla, som det där med kyssen till exempel. Kyssen som man trodde skulle vara livet ut. Det blev ett fint kort. Det var fint. Men livet har sina egna vägar, sannerligen. Jag tror jag vågar följa med i svängarna. Jag tror jag vågar vika av. Det gäller bara att tänka, att många har gjort det före mig. Många har gått.... före mig.
Många.
Pia Isaksson, Konstnär, arbetar med barn och ungdom, intresserad av samhällsfrågor
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
