Skriv idag om: Bostadsrätt vs hyresrätt? | Egyptens presidentval | EU-toppmötet Börja här!
KULTUR & NÖJE
Artikel
av Ninna Bengtsson
publicerad 2 feb 2006 kl. 14.19:
Måltiden
(Tävlingsbidrag René Barbiers vinresa)"Lukten av solmogna tomater och vild timjan från de soldränkta italienska slätterna når hans näsborrar. Solens strålar värmer hans ansikte och fyller plötsligt det kala grå betongrummet med värme."
Han sätter sig vid bordet. En mager liten man med fingrar som rastlöst rör sig fram och tillbaka och kramar ihop servetten till en boll. När kocken med sina grova tatuerade armar och gråsprängda hår kliver in blir han stilla. Hans trötta ögon lyser upp. Av förväntan. Inför måltiden. Han har aldrig varit vid Medelhavet, men en gång för länge sedan, han minns inte riktigt när, såg han ett program på teve om Italien. Och sedan dess har han längtat efter att besöka Medelhavet. Längtan har funnits någonstans i hans undermedvetna i alla dessa år. Överlevt våldet, ensamheten, ångesten, skulden. Nu har han fått en chans att åka dit.
Den första rätten kommer. Han känner doften långt innan kocken kliver in i rummet. En tallrik med djupt röd tomatsoppa och squash ställs framför honom. En kall Andalusisk Gazpacho säger kocken. Lukten av solmogna tomater och vild timjan från de soldränkta italienska slätterna når hans näsborrar. Solens strålar värmer hans ansikte och fyller plötsligt det kala grå betongrummet med värme. Han rör runt med skeden, långsamt för att avnjuta alla dofter och färger. Han doppar skeden och njuter av smaken. Det smakar som inget han någonsin ätit förr. Kocken berättar att han har fräst små hackade schalottenlökar tillsammans med vitlök i nypressad olivolja och sedan rört i tomaterna och squashen. Han lyssnar med ett halvt öra. Sedan har han kryddat med oregano, timjan och havssalt - och en skvätt vin, det sista säger han i en konspiratorisk viskning men mannen märker det inte. Han lyssnar inte. Han har för länge sedan lämnat det kala rummet bakom sig och flyger högt över havet mot Italien. Han känner den starka doften av växande tomatplantor. Olivträden böjer sina susande grenar över vinodlingarna. Han känner den gyllene solen som göms i tomaternas sötma och vinden mot sitt ansikte. Ett hav av lavendel nuddar hans darrande fingertoppar.
När soppan är slut är han nästan förvånad. Att det gick så hastigt. Kocken tar god tid på sig inför nästa rätt, men den lille mannen är lugn. Han tittar ut genom fönstret högt uppe vid taket som släpper in en strimma ljus och drömmer om Italien. Han blundar och när nästa rätt ställs framför honom öppnar han långsamt ögonen. Det är en gyllengul paella. Komplett med små riskorn som färgats gula av saffran, räkor och ångande musslor som doftar hav. Den lille mannen för nästan vördnadsfullt gaffeln genom rätten och smakar. Riset brister i munnen och den pikanta men exotiska smaken av saffran bränner på tungan. De små musslorna smakar salt. Som havet. Det stora blå långt därute där man kan dyka ner och för evigt försvinna i glömska. Det turkosblå Medelhavet där solen glittrar över de klippiga öarna. Å, så han har velat åka dit. Han äter långsamt och njuter av varje tugga. Dyker ner i det svalkande vattnet. Utforskar okända grottor och för fingrarna genom den vita sanden på havsbottnen. Ser musselbankarna täcka en klippa och fiskstimmen simma förbi. Upplever stillheten. Finner ro i det svalkande djupet och vågornas tysta sång högt ovanför hans huvud.
När han är klar med varmrätten ser han att vakten börjar bli otålig. Kocken haltar ut med tallriken och kommer tillbaka med sista rätten - desserten. Det är en skapelse av krämig vanlijglass smaksatt med lavendel och överströdd med solmogna jordgubbar i ett coupeglas. Tunna mascarponekex sitter instuckna här och var i glassen. Jordgubbarna lyser röda och lockar. Den lille mannen tar försiktigt upp en och tar ett bett. Den söta saften rinner nerför hans haka. Det är kraft och frihet i sötman. Han sluter ögonen och tuggar. Doppar gubben i vaniljglassen. Skrattar för första gången på tjugo år. I cellen yttrar ingen ett ord.
Kocken betraktar mannen med nyfikenhet. Det här är en speciell sista måltid, det får man verkligen säga. Stackars sate. Han har ansträngt sig för att göra det litet extra. Möta upp den här fångens särskilda önskemål. De hamnar alla här - till sist. I väntan på döden. De flesta önskar sig enkla saker. Korv med bröd eller steak med inlagda gurkor. Sådant som de åt när de var barn och som finns kvar som ett bortglömt och halvt begravet minne långt där inne i deras svarta huvuden. Trots allt de gjort och allt de varit. Kocken ruskar på huvudet. Han kan inte sätta fingret på det men någonting med den här fången är annorlunda. Hans drömmande uppsyn. Hans skratt. Hans nästan barnsliga förtjusning när han äter som om han egentligen befann sig någon helt annanstans. Det är ju ändå bara mat. Och om knappt en halv timme väntar stolen.
Till slut är måltiden så gott som över. Fången tittar hastigt upp på kocken, som om han först nu upptäckte att han är där. Han yttrar ett enda ord: - Tack Sedan reser han sig och lämnar ett enda överblivet kex på tallriken. Kocken tycker det är märkligt med tanke på hur han har skrapat rent tallrikarna. - Ska du inte ha mer? frågar han försiktigt och pekar på kexet. Den dödsdömde nickar långsamt som i en dröm men svarar inte. Han står stilla när vakten knäpper på honom handfängslet och leder bort honom. I dörren vänder han sig om och kastar en blick upp mot ljuset som silar in genom fönstret. Det är som om en doft av Italien, sol och frihet drar genom cellen. Så småler han mot kocken. - Jo, men jag sparar det till efteråt.
Ninna Bengtsson,
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
