Jag tror att de flesta män håller med mig i ovanstående och i samma andetag vill jag också i så fall diskutera kvinnors psykiska våld, kvinnors ondska.
Det är detta som skiljer en man från en mus:
En man tar inte på sig ansvaret för något han inte har gjort eller är skyldig till.
En man vet vad han har gjort och står för det. När han har gjort fel erkänner han detta och ber om ursäkt, tar sitt straff.
Men han ber inte om ursäkt för något han inte har gjort. Han ber inte om ursäkt för att han finns.
Det är därför feminismen bara har cirka 22 procent anhängare både bland män och kvinnor. Riktiga män och riktiga kvinnor anser inte att någon skall dömas oskyldig. Det är således inget fel på Svenska folket.
Felet ligger istället hos: - Claes Borgström på Jämo som anser att män har kollektivt ansvar. - Margareta Winberg, fd jämställdhetsminister, som anser att alla män är förtryckare. - Göran Persson, som kallar sig feminist. - Gudrun Schyman.
Det är ett problem när våra makthavare inte beter sig som riktiga män och riktiga kvinnor. Följderna ser vi i valdeltagandet och detta är ett hot mot hela Sverige.
Jag kan stå ut med att rabiata manshatande feminister sitter på något Kvinnornas hus med sitt hat och vill döma alla män. Men när mina makthavare inte väljer den goda rättivisa vägen utan till viss del håller med dessa rabiata manshatande feminister...
En annan sak som verkligen får mitt femte chackra att pumpa, är när man säger att något måste göras mot våldet mot kvinnor och BARN... då då ni... oj oj oj nej då är inga chackran i viloläge... då gör barnet i mig entré.
Jag är uppväxt med feminismen. Jag har fått den med modersmjölken. Det finns inget som har skadat mig som barn mer än feminismen. Feminismen misshandlade mig psykiskt genom att i min närhet... om och om igen hata män. Hur skall ett barn av manligt kön som bara vill alla gott... kunna utvecklas till en man när det värsta man kan bli är just man?
Ni skulle sett mig. När vi lekte puss-jage ville jag inte vara med i killarnas lag. Nej, jag ville vara med i tjejernas lag för att skydda tjejerna. Ni fattar! För alla vet ju att tjejer inte vill bli pussade på. Det hela var så sjuk... det var så oerhört sjukt. Feminismen är inte frisk.
Gång på gång satt manshatande feminister i min mammas kök och vräkte ur sig sitt manshat... inför en pojke utan ett yttre skydd, utan psykologiskt mur, utan intellektuell rapp tunga, nej med öppet psyke - så öppen som bara ett barn kan vara, utan att veta rätt eller fel. En pojke utan argument men med massor av känslor. I detta manshat skulle jag växa upp och bli... vadå? Jo, man...
Det är och var psykisk misshandel.
Så för alla som behöver ett vittne till att feminister misshandlar barn. Jag är ert vittne! Jag är beviset för att feminismen skadar barn genom att skuldbelägga alla män för att de är just män.
Femismen är inte ett dugg bättre än de män som misshandlar kvinnor, de är snarare sämre, för en man som misshandlar sin fru vet oftast innerst inne, fastän han inte vågar möta smärtan, att han gör fel. Men feminister, de tror faktiskt att de gör något bra när de beskyller männen kollektivt. Det har de läst i någon bok.
Feminister tror verkligen att de gör något bra. Men det finns det andra som också har trott. Adolf Hitler han trodde verkligen, precis som feministerna, att han gjorde något bra. Hitler handlade i ilska och i hat precis som feminister gör idag. Feministerna i manshat. Adolf Hitler i judehat.
Men skall man hålla sig till saken, till teserna, till logiken och skall jag förtränga mina känslor så kan jag säga följande: Feminismen är kvinnodominerad Feminismen har ett kvinnodominerat namn Feminismen har en kvinnodominerad historia Feminismen har en kvinnodominerad analys av hur världen ser ut. Feminismen är alltså inte jämställd.
Den första invändning man brukar få är följande: Jo visst, feminismen är kvinnodominerad men det är ju bara för att vi lever i ett mansdominerat samhälle och för att mannen alltid har haft alla fördelar och alltid har förtryckt kvinnan. Därför behövs en kvinnodominerad rörelse för att väga upp männens dominans.
Svaret på detta är: Den analys som säger att vi lever i ett patriarkat, att kvinnan är förtryckt etcetera är ju en kvinnodominerad analys, det är en grupp av kvinnor som har beskrivit världen så, den är alltså inte jämställd. Den är helt enkelt bara sann ur ett feministiskt perspektiv inte ur ett jämställt perspektiv. Därför är den ganska värdelös ur jämställdhetssynpunkt.
Min tes fortsätter: För att få jämställdhet behövs en jämställd jämställdhetrörelse, med lika många kvinnor som män, med ett jämställt namn, med en jämställd historia, och en jämställd analys av världen.
Därför säger min tes att vi skall avskaffa feminismen för att få jämställdhet.
En jämställd jämställdhetsrörelsen som heter jämställdhetsträvan sätter heller inte mannen som norm, utan jämställdheten som norm.
Om någon undrar varför jag och många med mig inte är feminister så kanske ni kan förstå det nu. Barnet i mig kan fortfarande känna ett stort hat mot feminismen. Och dom skall prata om att män misshandlar barn? Fuck you! Den enda som misshandlade mig som barn var feminismen. Den vuxne mannen i mig kan se den bristande jämställdheten i feminismen. Den vuxne mannen kan se att feminismen inte är byggd på rättvisa och kärlek utan på värderingar och ilska.
En känd makthavare sa en gång. Tala i vredesmod och du kommer hålla det bästa tal du någonsin ångrat.
Barnet i mig vill ofta hålla detta tal... och jag låter honom göra det. Han måste få ur sig skiten. Men den vuxna i mig tar sen över och talar om rättvisa sanning och kärlek.... ibland talar han till och med om förlåtelse.
Men ni feminister, när skall ni ångra era tal? Ni är alltid arga i era artiklar. Linda Skugge och Maria Pia Boëtius, ni är alltid förbannade. Ni talar alltid i vredemod. När skall ni skilja era känslor från er logik, när skall ni sluta projecera er ilska. Möt er egen smärta... möt smärtan och gråt ut den... då först kommer den lämna er och er ilska försvinner och ersätts av kärlek och frihet och insikt om att ni har fel.
Fastän jag har blivit fostrad i den feministiska läran och fått en könsneutral uppfostran så blev jag sent om sider manligare än många män. Och jag blev aldrig feminst.
Hur skall då några män hålla med er... mer än de som vill vara "schyssta" snarare än rättvist jämställda? Detta är ett krig ni aldrig kan vinna... för konflikten finns i er själva. På sätt och vis är vi ganska lika, ni och jag. Barnet i mig är fyllt av ilska. Ni är också fyllda med ilska. Skillnaden är att jag tror bara att jag kan förändra mig själv - ni tror att ni kan förändra världen. Så även om Gudrun eller Margareta Winberg blir statsminister så kommer ni inte att lyckas, ni kommer falla precis som Adolf Hitler föll. För kärleken övervinner allt. Kärleken övervinner ilska och hat.
Med detta vill jag önska er all kärlek och all förlåtelse, och be om ursäkt för mitt barns ilska i min artikel.
Marcus Ottosson, En djup männsika som just därför gillar att skvimp
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Andreas Björsten
