Skriv idag om: Sverige och korruption | Löfvéns riksdagsutanförskap | Kärnkraftssäkerheten i Sverige Börja här!
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Michael Karnerfors
publicerad 28 nov 2003 kl. 13.13:
Männen håller inte ihop
Anna Linusson frågar: Varför kan inte tjejer hålla ihop omkring en målsättning när killarna kan det? Svaret är att det gör de inte. Det är därför de klarar sig.
Anna Linusson undrar varför kvinnorna inte kan hålla ihop omkring en gemensam målsättning, detta samtidigt som männen tycks klara av att hålla ihop.
Frågan är felställd på tre sätt:
1) Det finns flera vägar att gå till målet
Även om det finns ett enda gemensamt mål så finns det många vägar som leder till målet. Om grupperingen inte kan enas om vilken väg man skall gå, då misslyckas den.
Detta drabbar feminismen hårt. Det finns många olika feminismer. De har visserligen alla ett gemensamt övergripande mål, men de väljer olika vägar att gå mot målet. Därför fallerar grupperingen, för de kan inte enas om vilken väg som är rätt att gå.
2) Det finns inget gemensamt mål.
I exemplet som nämns - Robinson - är målsättningen definitivt inte gemensam. Därmed kan en gruppering inte uppnå ett gemensamt mål, för det finns inte.
Samma sak gäller feminism. Det gemesamma målet - ett rättvist samhälle - är egentligen gemensamt för oss alla. Det finns ingen som tycker det är rättvist att vissa människor skall vara drabbade bara på grund av sitt kön.
Men detta mål är för abstrakt. Det kan inte konkretiseras. När man börjar fundera ut detaljerna för hur det rättvisa samhället skall se ut så tycker människor olika. En del tycker exempelvis att sexindustrin måste försvinna för att samhället skall anses vara jämlikt och rättvist. Andra anser att sexindustrin måste få finnas kvar (om än upprensad och normaliserad) för att det skall anses vara rättvist och jämlikt. Alltså: Det finns inte ett gemensamt mål. Därför kan man inte hålla ihop om det.
3) Männen håller inte ihop.
Efter att ha sett 1) och 2) så kan det förklaras varför kvinnornas gruppering i Robinson föll ihop. Men varför höll då männens dito? Svaret är att det gjorde den inte... för den fanns aldrig.
Män är uppfostrade som individualister. Grundinställningen är: "Alla är konkurrenter till mig". Den manliga könsrollen säger att du som man skall klara dig själv och att det är ditt eget ansvar att få dina behov uppfyllda. Alltså förlitar sig inte männen på en gruppering. De är från början inställda på att en gruppering när som helst kan brytas och är därför förberedda på det.
Det är också på grund av detta som män klarar av att arbeta ihop, därför att förutsättningarna är klara redan från början. Och då blir det helt plötsligt mycket mer avslappnat. Det finns inga förtroenden att krossa, man kan inte bli hårt drabbad av svek, och man inser redan från början att enbart en person kommer att vinna.
Detta gör också en hel del av argumentationen om varför männen håller fast vid makten är felaktig. Argumentet säger att männen som grupp vill behålla makten därför att den individuelle mannen är rädd för att gruppen skall förlora makt. Men det tänkandet är fel, därför att den eskilde mannen tänker inte i grupp. Han är individualist. Han blir inte gladare för att en annan man fick chefspoitionen istället för honom. Att männen som grupp i genomsnitt fick mer makt har ingen betydelse för honom, därför att gruppen spelar inte den rollen i hans liv.
---
Är det därmed sagt att "Själv är bäste dräng"-tänket är det rätta? Skall vi alla bara skita i allt vad samarbete heter och bli renodlade individualister?
Självklart inte. Det säger sig självt att samarbete är att föredra därför att man får oftast mer gjort tillsammans än var för sig. Och i vissa fall - speciellt då målet verkligen är gemensamt - är det till och med nödvändigt att arbeta i grupp därför att annars är målet i fråga omöjligt att nå.
Men(!) för att samarbete skall fungera måste förutsättningarna från början vara kända. Vi måste veta saker som:
- Vad är målet? - Har vi samma mål? - Vilken väg skall vi gå till målet? - När kommer detta samarbete att brytas?
Saknas svar på dessa frågor, eller om man har felaktiga svar, då blir det mycket svårt för samarbetet att fungera.
Dessutom måste man vara medveten om att samarbete inte är den universella generallösningen som kommer att fungera för dig i precis alla situationer. Ibland kommer du att stå där helt själv med ansvaret för att få dina behov uppfyllda. Är du inte beredd på det utan förväntar dig att gruppen skulle göra detta åt dig så kommer du att drabbas, förmodligen rätt hårt.
Vad har detta för konsekvenser för rättvisearbetet? Det återkopplar till min artikel "Du har det bra. Du är ju man.". Samarbetet kan inte fungera, därför att målet - eliminerandet av orättvisor - har ännu inte gjorts till ett gemensamt mål för hela befolkningen. Männen har ingen del i det målet. De har lämnats utanför. Därför kan det samarbete som behövs för att avsluta orättvisorna inte fungera.
Nu finns det visserligen vissa virrpannor som tror att det är inte samarbete som behövs utan ett rejält könskrig. Att vi skall kriga oss fram till rättvisa. De som tror det får gärna ha sitt lilla krig om de vill, men jag tänker inte deltaga. Krig har nämligen den obehagliga egenskapen att de har en vinnare och en förlorare (eller två förlorare). De har aldrig någonsin oavgjort där båda parter är nöjda med utgången...
Michael Karnerfors,
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
"Vapen som exporteras används ofta i inbördeskrig som orsakar fattigdom och flyktingströmmar." Foto: flickr/DFID - UK Department for International Development (BY CC 2.0)
Michael Karnerfors, 
