KULTUR & NÖJE
Artikel av Helena Lindblom publicerad 23 feb 2009 kl. 15.06:

Män som hatar kvinnor - Lisbeth överskuggar allt

Sourzes Helena Lindblom ser filmen "Män som hatar kvinnor". Det blir inga stjärnor, men väl skräcktårar, lovord och fascination över en viss karaktär...
Jag tänker inte använda mig av ordet "hype" i den här texten. Det är helt enkelt inte ett ord starkt nog. Stieg Larssons Millenniumtrilogi har sålt i närmre tio miljoner exemplar och givits ut i 40 länder. Som alla säkert känner till vid det här laget hann författaren Stieg Larsson avlida innan böckerna gavs ut 2005. Kanske inte ond, men i alla fall bråd död och upphovsrättsliga tvister har antagligen gjort att boken fått extra mycket uppmärksamhet. Filmen har kostat 120 miljoner kronor och förväntas förstås bli en tittarsuccé.

När biosalongen fylls är förväntningarna så höga att de skulle få svindel om de tittade ner. Jag sparkar av mig skorna och försöker att inte dras med av stämningen, men det är inte lätt. Jag vill helst se filmen med rena glasögon, tom skalle och noll förväntningar. De senaste dagarna har jag ägnat mig åt att hetsläsa "Män som hatar kvinnor", men jag har ännu inte kommit till slutet. Nu har jag karaktärerna nära mig och vill veta hur det går.

Vad kan jag säga. I efterhand är jag glad att jag läste början av boken innan filmen, och slutet efter. Det är ett ultimat sätt att inte behöva bli besviken på att filmen inte var som boken eller tvärt om (jag kan verkligen rekommendera det). Nu kan jag bara helt utan besvikelse konstatera att de är två rätt så olika berättelser. Förutom ganska stora förändringar i händelseförloppet är det förstås som vanligt en hel del för historien viktiga detaljer som inte får plats på filmduken. De har försvunnit för att ge mer plats åt mysteriet, brottet som ska lösas. Filmen är som ett spänningskoncentrat av boken. Det är intensivare och läskigare. Vid ett tillfälle befann sig faktiskt någonting i min ögonvrå som skulle kunna ha varit en tår av skräck (såklart hade jag bara fått någonting i ögat).

Alltså missförstå mig inte nu, jag älskar att bli skrämd. Gillar man just spänningen gillar man filmen. Men det var ju det som var det fina, "Män som hatar kvinnor" var ju inte bara en vanlig deckare! Den tillät sig ibland handla om (gäsp) ekonomi i tio sidor. Den tog sig tid att skildra relationer och personer utan att hela tiden krampaktigt leda handlingen framåt i ett lämpligt deckartempo. Filmmediet har å andra sidan sina förtjänster. Och då tänker jag framför allt på hur man kan möta karaktärerna på sitt eget sätt. Stieg Larsson har nämligen valt att presentera sina karaktärer på ett ganska märkligt vis. Dragan Armanskij, Lisbeths chef, får vi lära känna genom en sidolång redogörelse över hans etniska ursprung. Lisbeth Salander blir presenterad genom Dragans ögon, och vi får veta exakt hur finlemmad hon är. hur små hennes händer och hur smala hennes vrister! Hur små bröst hon har och hur hennes kindknotor, ögon, mun och näsa ser ut. Bespara mig, tack. I filmen har vi bara Noomi Rapaces rolltolkning att lära känna Lisbeth Salander genom, inte nedsmutsad av dåligt valda ord. Och jag kan inte tycka något originellt när det gäller den rolltolkningen, det är bara att hålla med om Noomi Rapaces briljans.

Karaktärerna är det som är det intressantaste med "Män som hatar kvinnor", de är anledningen till att den är så mycket bättre än många andra deckare. Deras djup. Eller jag ska kanske snarare säga karaktären. Lisbeth Salander verkar sätta myror i skallen på varenda person som kommer i kontakt med henne, både för de fiktiva karaktärerna i berättelsen och för oss som befinner oss utanför den. Mikael Blomkvist hamnar direkt i skuggan av Lisbeth Salander, även om det är honom man uppfattar som den person berättelsen kretsar kring. Det är han som blir stämd för förtal, tar sig an att lösa gåtan om var Harriet Vanger tog vägen, och det är han som bosätter sig ute på Hedebyön. Det är också med honom vi står kvar, när allt är över. Lisbeth är mest på besök i berättelsen, men hennes närvaro överskuggar allt.

Pressen älskar henne. Gubbarna mitt emot mig på tunnelbanan fascineras av henne. Kvinnan som säljer boken till mig tycker att hon är cool som få. Mina lesbiska feministkompisar älskar henne. Filmkritikerna i salongen viskar till varandra att "Lisbeth Salander, hon är verkligen någonting extra".

Och jag själv? Ja. Jag är fascinerad av Lisbeth Salander. (Egentligen är jag inte lika fascinerad av henne som karaktär som jag är av allas, och då menar jag verkligen ALLAS fullständiga besatthet av henne. Det är den som är det verkligt intressanta, men det är en annan historia.)

Jag jobbar inte med stjärnor. Ni kommer inte få mig att välja hur många av fem den här filmen är värd. Men jag har en stjärna i fickan som jag ändå inte behöver, och den kan Lisbeth Salander få.