 |
KULTUR & NÖJE
Artikel
av Malin Rindeskär
publicerad 30 jul 2003 kl. 12.12:
Män passar inte på tivoli
Det måste suga att gå på Grönan med grabbarna och sin manlighet.
- Jag skulle vilja ha den där parfymen som männen blir kåta av, säger fru Vardag, som tydligen har flera djup än vad som syns när hon stressat konkar på shoppingkassar och smälter in i mängden.
Bakom disken står Sminkören, 18-år, leende och modemedveten:
- Då kan jag tyvärr inte hjälpa dig. Du får nog lov att fråga männen vilket märke det kan vara.
Själv räknas han inte alltid till den kategorin, till männen. Det faller sig liksom inte så eftersom han jobbar i en smink- och parfymbutik.
Sminkören har någon slags charm och star quality som även de mest inrutade damer vill ska smitta av sig på dem och därför köper de alla skönhetsprodukter han rekommenderar, trots att de innerst inne ifrågasätter hans kunskap om kvinnokroppar. Så visst behövs han bland utbudet av hudkrämer och ögonskugganyanser, men när vi går på Grönan utbrister han:
- Här borde jag jobba istället! De borde anställa mig som fjolla.
För att förklara vad han menar pekar han på en som vi har spanat in under den halvtimmeslånga väntan till Katapulten. Det är en person som utan tvekan tillhör kategorin män. Han har muskler, lite skägg och fem pluspoäng utdelade av Sminkören, skönhetsprofeten himself, för att han är en "natural blond". Det sistnämnda kan kanske inte klassas som ett klassiskt manlighetsdrag, men det får i alla fall Sminkören att förlora sig i en djup betraktelse istället för i sin förklaring. Spanet tar plats i åkattraktionen och skjuts upp i luften, hela 50 meter med hastigheten 70 km/h. När han kommer ner igen ser han precis lika cool ut, enda skillnaden är att han förstärker sin manlighet med ett hehe till polaren bredvid.
- Det är det där jag menar! utbrister Sminkören. Han kan inte ha kul när han är här med sitt killgäng. För att verkligen uppleva ett tivoli måste man skrika och vara rädd.
Det är snart hans chans att visa hur det ska gå till i praktiken. Medan vi fäller ner våra säkerhetsbyglar berättar han om diverse olyckor som har inträffat på olika nöjesfält.
- Är du rädd? Du ser skitnervös ut. Får jag känna på ditt hjärta?
Jag ber honom hålla käft eftersom mitt hjärta är påtagligt adrenalinpåverkat. Jag vill inte ha en siffra på antal hysteriska slag och, iiiiiii, när det väl bär av, vilket det, fy faaaan, gör tillslut, tar vi vara på, wow, varenda sekund. Sminkörens falsettskrik far rätt ut ur vidöppen mun, når ut över hela nöjesfältet, och hans pirr sprids som frön från en maskros.
Han fortsätter i samma anda. Vi åker Blå Tåget och är egentligen oberörda av mörkret och röda spökögon, men så fort vagnen svänger ut i ljuset för några sekunder, framför alla som köar, skriker han så äkta att alla tror att han är livrädd och jag önskar att hans dramalärare vore närvarande med ett solklart MVG i näven. Det förtvivlade tjutet slår rot i alla barns magar och börjar växa till förväntningar, som blommar ut i spänning, så kittlande att det faktiskt är värt att spendera åkkuponger på att fara runt bland blodiga plastkroppar med blottade bröst. Själva får vi också en bättre upplevelse. Det är ungefär som leendeterapi. Le - och du blir gladare, skrik - och du ser spöken.
Vissa personer kan i tidig ålder, genom sina levande beskrivningar, få klasskompisarna att svimma när de ska ta spruta hos skolsköterskan, några år senare framkalla tårar hos en hel biopublik eftersom de själva snyftar högljutt, eller göra att en utvald känner sig vackrast i världen tack vare en orädd komplimang. Sminkören är en sån person. Kanske får han jobb på tivoli nästa sommar för att vägleda flera i färden till det stora känslolandet där varje sten är värd att vändas på för att hitta ett undangömt knyte av kärlek eller hat. Tills vidare får alla machomän uppmaningen att på egen hand göra ett försök att släppa fram sitt inre tryck i Katapulten. En stor utmaning? Javisst! Men i högsta punkten är de trots allt hela 50 betryggande meter ovanför alla som påstår att känslor är fjolligt.
|
Michael Lundahl