LITTERATUR & POESI
Artikel av Ingrid O Losell publicerad 17 apr 2003 kl. 10.56:

Män har också intuition

Han visste!


- Går ner en stund, säger min man, en liten stund, bara.

Det är tradition sedan snart 40 år att min käre make bara försvinner en "stund" då och då så här i början av påskveckan.

- Jasså, smiter du nu mitt i röran, kanske jag tänker. Men så brukar jag komma ihåg.

Jag kan absolut inte erinra mig hur och varför det började. Vet bara att jag var 23 år den påskafton då jag för första gången uppvaktades med en helt fantastisk skapelse. Det var verkligen inte världens vackraste påskägg men fullständigt unikt i mina ögon.

Älsklingen min hade med stor uppfinningsrikedom och skaparglädje, i all hemlighet, pyntat och fixat med ditt och datt av vad som fanns till hands i plocklådan. Precis som ett litet dagisbarn - och uppenbarligen med samma iver.
Jag vill minnas att några piprensare fått blanka kulknappar i toppen och därmed blivit utmärkta antenner och känselspröt på denna egendomliga påskgula stora insekt som närmast väckte kafka-associationer. Färgsprakande glanspapper förhöjde effekten. Och så massor av läckert godis förstås. På en lapp hade han textat så fint: Glad Påsk till min egen för evigt älskade lilla Påskkärring.

Mannen i mitt liv ville slå mig med häpnad. Det gjorde han. Aldrig kunde jag väl drömma om att denne manligt starke tuffing var så rörande barnslig och pysslig innerst inne. Det gjorde mig sällsamt lycklig.

Men hur kunde han veta? Har även män intuition?

Det var nämligen så, att för mig var det just påskägget som blivit symbolen för längtan kontra lycka redan under de tidiga barnaåren.

Men jag är helt säker på att jag aldrig hade nämnt något om detta för min nyblivne make. Det var så starkt förknippat med den karga brist som faktiskt rådde strax före andra världskrigets slut. Jag var en liten unge då och det gjorde nästan lite ont att tänka tillbaka på hur det kunde vara. Hur man kunde längta efter något fint att titta på. Eller en söt karamell att stoppa i munnen.

Vanligtvis fanns inte mycket som kunde väcka ett barns totala önskan eller habegär och vi roade oss faktiskt kungligt ändå. Fantasin är en rikedom och sätter som bekant inga gränser.

Men - vid ett sällsynt besök inne i staden strax före en påskhelg, fick jag syn på ett tittägg av gnistrande sockerkristyr i bageriets fönster. Ägget var så himmelskt vackert utsmyckat att jag fullständigt tappade andan.
Mor lyfte upp mig så att jag kunde se in i hela härligheten. Och där, framför bageriets fönster, väcktes min längtan efter att få äga det vackra. Att äga detta skimrande vackra sockerägg måste vara den totala lyckan. Det var jag helt klar över.

Men, mor hade inte råd. Så var det för de flesta vid den tiden. Sin längtan stoppade man in djupt, djupt i hjärtat för att den inte skulle oroa och störa så mycket. Men den låg där.

20 år senare blev så denna min längtan framplockad och avklädd i ljuset. En man som tillät sig vara en smula barnslig, lite kvinnligt barnslig, faktiskt, skänkte lycka i mitt hjärta. Omtanken värmde och det oväntade öppnade mina sinnen.

Det blev, som sagt, en kär tradition att min man pillar och fixar och donar i all hemlighet nere i sin källare strax före påsk - och jag blir lika överraskad och hänförd över hans konstfulla verk år efter år.

Glad Påsk!

/bland mina ordsatta bilder/