 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Leif Karbelius
publicerad 3 okt 2008 kl. 12.00:
Lydnadens förbannelse
Adolf Eichmann, förintelsens chefsdirigent, frågade vid ett toalettbesök fängelsevakten: "Får jag göra det nu?" Vakten nickade, varefter, får man förmoda, ett lydigt "kluckande" tog vid.
Mot bakgrund av debatten om den svenska skolan där det på vissa håll talas om ett disciplinärt och kunskapsmässigt
"förfall", varvid behovet av mer lydnad och auktoritetsstyrning förs fram som en möjlig lösning - samtidigt som den finska skolan å andra sidan, och med tanke på tragedin i Kauhajoki, har beskrivits som alltför präglad av "kadaverdisciplin" - så kan det kanske vara intressant att undersöka vilka avtryck kravet på lydnad har satt i mänsklighetens historia. Med förlov sagt, spåren förskräcker...
SS-obersturmbannführer Adolf Eichmann - en av den tyska nazistregimens allra värsta skrivbordsmördare med miljoner liv på sitt obefintliga samvete och dömd till döden i Jerusalem 1961 - ställde en fråga till den vakthavande officeren vid något tillfälle då han satt på toaletten och skyndsamt önskade tömma tarmen: "Får jag göra det nu?" Officeren nickade jakande, varefter, får man förmoda, ett ödmjukt och lydigt "kluckande" tog vid[1].
"Jag har i hela mitt liv" - säger Eichmann till den israeliske förhörsledaren Avner Less - "varit van att lyda, från det att jag var barn till den 8 maj 1945. En lydnad, som under de år jag tillhörde SS utvecklats till kadaverlydnad, reservationslös lydnad /---/ Jag lydde. Vilka order jag än hade fått, så skulle jag ha åtlytt dem. Jag lydde, jag lydde"[2].
I många av de förhör och intervjuer som har gjorts med de nazistiska krigsförbrytarna är just lydnaden ett tema som ständigt återkommer. Antingen som en medveten undanflykt för att avbörda sig ansvar - Jag lydde bara order! - eller helt uppriktigt som en del av den moral som man sedan tidig barndom hade försvurit sig till. De gamla preussiska dygderna, disciplin, hårt arbete, plikt och lydnad, kom att ingå som en självklar del i den nazistiska samhällsnormen och låg väl i linje med Hitlers´s.k. Führer-order, dvs. hans benhårda krav på blind och villkorslös lydnad, oavsett orderns innehåll. Kadaverlydnaden krävde total underkastelse och utraderade helt individens personliga moral och samvete. En av de män som förkroppsligade det preussiska idealet var Rudolf Höss, kommendant i koncentrationslägret Auschwitz. Med saklig och känslolös stämma - han var i övrigt en hängiven far och stor djurvän, påstås det - berättade han i Nürnberg om morden på drygt 2,5 miljoner judar som endast hade varit möjligt att utföra genom ett hårt och pliktfyllt arbete. Han hade ju sina order, och att ifrågasätta en order var för honom, liksom för Eichmann, helt otänkbart. Underkastelse och oavvislig lydnad gentemot auktoriteten var något han, tillsammans med stora delar av den tyska befolkningen, insupit med modersmjölken. Höss levde endast i den lydnad han ansåg sig vara skyldig den för stunden maktägande överheten.
Detta var ju också vad Reichsführer Himmler - "europas blodhund" - önskade sig för sin svarta orden, sitt SS: ungdomar, män, utan egen vilja, färdiga att lyda och utföra vilka bestialiska order som helst. Utan att blinka, utan några som helst etiska eller moraliska värderingar, eftersom Himmler enbart godkände granithård och obetingad lydnad. Och när han äntligen hade uppnått detta ideal så kunde han också leverera det som Hitler hade beställt i ett av sina tal om ungdomen: "Jag vill inte ha någon intellektuell utbildning. Kunskap kommer att förstöra ungdomen för mig. Det är lydnad de måste lära sig och det är rädslan för döden de måste besegra"[3].
Lydnadens förbannelse, detta att frivilligt och oreflekterat underkasta sig överhetens diktat och med öppna ögon begå de illdåd som den maktägande auktoriteten beordrar, är en mänsklig tragedi och ett effektivt vapen i despotins hand som bereder vägen för de brott mot mänskligheten som vi tid efter annan under historiens gång har fått bevittna. Livsnerven i det stortyska riket, hörnstenen som allt vilade på och som garanterade dess uppkomst och framgång, var just den vilja till lydnad som tydligen ligger förborgad i människans natur - se bl.a. S. Milgram, Obedience to authority - och som Reichsführer-SS, Heinrich Himmler, så snillrikt förevigade i den nazistiska SS-eden: " Jag betygar Er, Adolf Hitler, som Führer och Rikskansler, min trohet och min tapperhet...Jag lover Er, och dem som ni har satt att kommendera mig, lydnad intill döden, så sant mig Gud hjälpe"[4].
Som sagt, spåren förskräcker, och med hänsyn tagen till dagens skoldebatt så måste vi trots allt fråga oss: är det verkligen lydiga elever och ungdomar vi vill, eller bör, ha? Och i förlängningen, lydiga vuxna?
[1] Arno Gruen, The insanity of normality; reprint edition, 2007: s. 37.
[2] Jochen von Lang, Förhören med Eichmann; 1982: ss. 190, 278.
[3] Gitta Sereny, Tyskt trauma; 2003: s. 324.
[4] R.Manvell/H.Fraenkel, Heinrich Himmler; 1965: s. 47.
|
