Artikel av Lennart Karlsson publicerad 23 nov 2009 kl. 11.40:

Lyckoslantens Spara har dött, men Slösa lever

"Företagarna ägnar sig inte precis åt välgörenhet. Deras viktigaste mål är att minska tiden mellan när en vara produceras och när den hamnar i soporna. Därför tillverkar man undermåliga produkter som snart måste bytas ut."
Nationalekonomerna hade länge ett gott rykte. De var lite av filosofer också. Men det goda ryktet har i stort sett försvunnit. Efter det här ekonomiska fiaskot i världen uppfattas de som rena skojare. Att lyssna på Assar Lindbeck och Bo Södersten har varit plågsamt. Sättet att räkna BNP på är helknäppt. Under andra världskriget ökade USA sin BNP oerhört genom att tillverka vapen för att döda så många tyskar som möjligt. Och om 500 pyromaner bränner ner 500 skolor för 5 000 000 000 så ökar BNP automatiskt. Ett omtänkande är möjligen på väg. I stället för att räkna på allt som produceras ska man i stället räkna på hur mycket sopor som "produceras". Och dessutom ska man beräkna livskvalitén. Och det är egentligen det som betyder nåt. Att höja livskvalitén med 2 % och samtidigt minska sopmängden med 2 %, ja, det visar på ett land som är på rätt väg.

Nationalekonomi borde byta namn till folkhushållning för att visa vad allt egentligen handlar om. Folk borde undervisas om hur man hushållar med sina resurser. Det här enorma slöseriet med råvaror och naturtillgångar håller inte så länge till. Men vem tänker 100 eller 200 år framåt i tiden? Inte många. Och om det blir brist på råvaror så kan man verkligen undra hur samhället kommer att se ut. Den nuvarande politiken går ut på att det ska produceras som mycket varor och tjänster som möjligt. Allt för att hålla folk sysselsatt så att de inte ställer till med en massa ofog.

Hur mycket sopor producerade en familj 1860? Försumbart. Och nu, 150 år senare, kanske 1 000 gånger så mycket. Producenter och konsumenter är lika goda kålsupare när det gäller detta slöseri med resurser. Företagarna ägnar sig inte precis åt välgörenhet. Deras viktigaste mål är att minska tiden mellan när en vara produceras och när den hamnar i soporna. Därför tillverkar man undermåliga produkter som snart måste bytas ut. Och dessa byten av bilmodeller är också ett enormt slöseri. För att det ska bli en förnuftigare värld måste konsumenterna visa sin makt.

Här i villaområdet har jag fem grannar som alla dundrar på med sina motorgräsklippare. I våras köpte jag en handjagare i stället. För 900 kr. Jag klippte gräset 13 gånger i somras. Det blir 69 kr per gång. Jag körde på Skogaholms grova. Hade jag i stället köpt en motorgräsklippare för 4 000 kr med 20 kr i driftskostnad per gång så hade varje klippning kostat 328 kr. Under tre år blir 23 resp 123 kr. Bättre miljö, ekonomi och hälsa får jag med mitt val. Jag vill inte tala om att mina grannar har en eller flera bilar. Jag köpte en cykel i våras för 300 kr. Jag brukar cykla 300 mil varje år. Kostnad: 1 kr per mil. Hur mycket kostar det med bil?

Sanningen är den att det är mycket svårt att ändra på folks vanor. Så jag tar tillbaka mitt förslag att vi alla borde bli snåla som smålänningar. Inte vill en stockholmare likna en knäppskalle från Getapulien. Lyckoslantens Spara har för länge sen dött. Men Slösa lever i högönsklig välmåga. Vi lever i ett enormt överflöd. Så vi borde kunna kosta på oss att skicka våra sopor till U-länderna i stället för att bränna dom. De fattiga där tycker ju om att fynda på sopbergen har jag sett på TV.