 |
KULTUR & NÖJE
Artikel
av Aje Björkman
publicerad 15 jul 2009 kl. 13.13:
Ludwig Wittgensteins örfil
I april 1926 i ett byklassrum i en avlägsen österrikisk by vid namn Otterthal gav en 37-årig lärare en 11-årig pojke vid namn Haidbauer ett par örfilar.
Haidbauer var en svagpresterande och tystlåten elev som led av leukemi. Örfilarna resulterade i att pojken svimmade av. Läraren fick panik. Klassen skickades hem. Pojken, som av förståeliga skäl inte kunde skickas hem, bars istället in till rektorns rum och rektorn skickade efter en läkare. Läraren och rektorn inväntade sedan gemensamt dennes ankomst. Läkaren anlände. Rektorn stannade, men inte läraren. Han lämnade kontoret, sade sedan upp sin anställning som lärare på byskolan i Otterthal, packade sina väskor och begav sig enligt källor till Cambridge.
Läraren hade under perioden 1924-26 arbetat som lärare vid byskolan i Otterthal. Hans metoder var strikta. Stor vikt lades vid matematik. Han förväntade sig eleverna vara förmögna att följa med i hans absurt invecklade och högst abstrakta matematiska resonemang. Underlät någon av eleverna sig att hålla singalsubstanserna pulserande på ett tillfredställande och läraktigt sätt och följa det ilande tempot följde ofta repressalier, repressalier i form av hårslitning, piskrapp och örfilar. Pojken Haidbauer som just hade oturen att erfara lärarens hårda hand mot sin kind (enligt källor två gånger) dog ironiskt nog två år senare av sin sjukdom. Läraren kom att bli konsumerad av ånger, en ånger och känsla av skam som dessförinnan varit existerande, men som med händelseutvecklingen i fallet Haidbauer kom att möta oanade höjder.
Lärarens namn var Ludwig Wittgenstein, den österrikisk-judiska filosofiska stjärnan av adelsbörd, som med publikationen av den aforistiska och det i dunkel höljda korta häfte "Tractatus Logicus Philosophicus" ansåg sig ha löst filosofiens alla problem (en ståndpunkt han vid återkomst till Cambridge förvisso kom att revidera).
Wittgensteins nesliga övergrepp på pojken Haidbauer, vilket förvisso inte var primär orsak till dennes tidiga bortgång, föranledde honom, i kombination med en rad andra faktorer, att 1937 återvända till Otterthal, söka upp en flicka som han dragit i håret och som, får vi anta, varit klasskamrat till pojken Haidbauer. Syftet med besöket var att be henne om ursäkt, en ursäkt hon enligt Gunnar Fredrikssons biografi "Wittgenstein" skall ha besvarat med ett koncist: "Ja, ja." Huruvida detta "Ja, ja", 11 år efter incidenten med pojken Haidbauer, erhöll den längtan efter katarsis som verkar har varit ett livslångt sökande hos den - till synes - från lycka avskurna Wittgenstein förtäljer oss inte Gunnar Fredriksson.
Förfarandet, att hålla i minnet ett föraktfullt beteende mot en svagpresterande pojke och sedan indirekt be honom om ursäkt genom att ursäkta sig inför en flicka som fortfarande är i livet, förtäljer oss dock något, och detta något är vad som har kommit att fascinera mig och troligtvis kommer att fortsätta fascinera mig med karaktären Wittgenstein. Det är lönlöst och klåfingrigt att försöka beteckna detta något. Jag råder dock er alla att delta i denna inofficella förundran. Sök upp Ray Monks "Ludwig Wittgenstein - The Duty of a genius," eller "Wittgensteins Poker - The Story of a Ten-Minute argument Between Two Great Philosophers" av David Edmonds och John Eidinow och påbörja er förundran därifrån.
|
