POLITIK OCH SAMHÄLLE
Artikel av Anne Skåner publicerad 26 jul 2009 kl. 02.30:

Lobotomerade glöms av staten

Vanvårdsbarnen är inte enamma om att behandlas kränknade av staten, 4 500 lobotomerade har aldrig fått ens en ursäkt av Svenska Staten.
Under några år har Samhällets Styvbarn m.fl. organisationer och enskilda försökt lyfta frågan om social vanvård i den svenska barnavården. Mer än 250 000 personer omhändertogs under tiden 1940 - 1980. För flera ur den här gruppen innebar omhändertagandet berövandet av sin barndom. Den Svenska regeringen förhåller sig kyligt objektiv i frågan och vill se en hel utredning innan man tar tag i problemet.

Det finns en viss oro för att såväl riksdag som regering kommer att säga nej till upprättelse och ekonomisk ersättning, mot bakgrund av kravet från dem som lobotomerades inom den svenska mentalvården fått avslag vid flera tillfällen.
Lars Engqvist, tidigare socialminister i socialdemokratiska regeringen 2004, sa att ingen ersättning skulle betalas ut, då man på den tiden inte hade kunskap om lobotomins biverkningar och skador, och därtill var en erkänd metod bland läkarna.


Lobotomeringen av 4 500 svenskar, varav en majoritet kvinnor och människor ur de lägre samhällsklasserna, är något som Svenska Staten helst vill glömma. Trots flera motioner till riksdagen under socialdemokraternas tid vid makten, avslog riksdagen begäran om ersättning och visade därmed all tydlighet vilket värde man tillmätte de grupper som utsatts för kränkande hantering av staten.
63 % av gruppen lobotomerade var kvinnor, trots att andelen psykiska besvär fördelat mellan män och kvinnor är lika.
En annan grupp som utsattes för lobotomering var barn, utvecklingsstörda eller barn som betraktades som avvikande.

Frontal lobotomi, eller pannlobsoperation, användes för att minska eller ta bort aggressivt beteende, dämpa svår ångest och lindra schizofreni. Man skar helt enkelt bort förbindelsen mellan pannloberna och hjärnans nedre del, ett ingrepp som tar ca en timme. Var sjätte patient avled men trots detta fortsatte övergreppen in på 1960-talet.
Medicinalstyrelsen (Socialstyrelsen) gjorde inspektioner vid sjukhusen och kände till riskerna men ingrep ändå inte för att stoppa dem. De sjuka tillfrågades inte och i de fall det fanns anhöriga fick de ge sitt samtycke genom att skriva under konsensusdokument. En form av tvångsöverenskommelse mellan anhörig och sjukvård. Saknades anhöriga togs besluten av fattigvårdsstyrelsen, eller av sjukhusen själva.
Totalt lobotomerades över 100 000 personer i hela världen, men Sverige var värst bland nordiska länderna som bara överträffades av USA och England. Sverige hade också den stora äran av att vara nummer två när det gällde tvångssterilisering, bara Nazityskland var värre.

Det finns all anledning att tro att det inom gruppen vanvårdsbarn (1940-1965) finns de som utsatts för både lobotomi och tvångssterilisering, med andra ord kränkande behandling i dess värsta avart. Förhoppningsvis kan det material som Vanvårdsutredningen släpper vid årets slut innehålla kunskap om detta.

Det finns många gemensamma nämnare mellan vanvårdade, tvångssteriliserade och lobotomerade i Sverige.
De kom i huvudsak från lägre arbetarklass och samhällets lägsta skikt. Det var en majoritet av kvinnor. Skäl till att kvinnor utsattes för den här formen av kränkningar var givetvis kopplat till begrepp som lösaktighet, hysteriska, föga samarbetsvilliga och ensamstående mödrar.
En form av svensk talibanpolitik i kirurgisk form, mot kvinnor.

Norska staten har gett 500 lobotomerade ersättning, inga jättesummor, men bara det att man gav ersättning visar på att norska staten tagit på sig ansvaret. Samma sak gäller de norska barnhemsbarnen, där man också betalat ut skadestånd.
Sveriges lyskraft i sammanhanget är att försöka gömma undan och glömma obehagliga fakta inom den svenska social- och sjukvården. Det är enklare att tala om lägren i Nazityskland, om oförrätter utanför våra gränser, än att tvätta sitt eget byk.
Med den kunskap jag har idag skulle självklart gruppen som utsattes för lobotomi fått en möjlighet till berätta sin historia inför en kommission, likt Vanvårdsutredningen.
Advokater med någon form av heder och anständighet borde stå i kö för att driva de lobotomerades krav och stämma svenska staten. Ju fler grupper, som inte längre, accepterar att de kränkts eller blir kränkta, som väcker krav mot det svenska samhället ökar möjligheten för att vi i framtiden inte skall upprepa historien.
Dagens psykiatri där allt fler faller ur ramen skapar, precis som socialtjänsten gör nya vanvårdsbarn, nya fall av människor som inte får den vård de behöver.

Stämning av Svenska Staten kan vara en väg att få Sverige att vakna ur sin självgoda sömn.