Filten ligger på benen och den tjocka tröjan är på fastän fingrarna är kalla. De har så svårt för att få upp värmen när kylan ute biter sig fast och tigger om medhåll. Men ändå, vindkraftverket Maria suckar sakta ute på den frusna skånska myllan och ljuset längtar sig kvar en extra stund denna kväll i februari. Nya tider är på intågande, precis som varje år när vinter går mot vår. Ljuset som nu är kvar en stund till gör att jag vänder blicken neråt för att titta efter nytt liv. Allt ligger i dvala, men inom mig börjar hoppet ändå återvända.
Vad kommer det här året att bära med sig? Eller rättare sagt; vad kommer jag att göra åt detta år? Just nu är det mesta kaos i mikroform, eftersom jag arbetar inom bemanningsbranschen och får ta de jobb som blir mig erbjudna, så denna natt blir till att vaka på en avdelning här i Lund. Jag är inte så förtjust i nattarbete, för kroppen gör vad den kan för att få vila. Den börjar frysa vid tretiden och munnen blir torr. Patienterna sover förhoppningsvis, förutom de som inte riktigt förstår varför och hur, men då är jag där för att lindra och slänga ut ångesten genom fönstret på nionde våningen. Den fladdrar iväg över Lund, viker av vid Allhelgonakyrkan och tar första bästa tåg norrut.
I morgon blir en ny dag då skolans redigeringsarbete tar vid. Grupparbeten är något av det värsta jag vet, men skolan tycker om det. Kanske för att det inte blir så många arbeten att syna och kritisera. Grupparbeten är en öken där stäpp och sand blandas med tundran, och omöjligheten i en förening är total. Någon har inte riktigt tid och förlitar sig på andra, någon har inte tillräckligt med material och snor från någon annan, någon gör sin uppgift och någon vet inte hur det ska ställas upp, vilket resulterar i ett större kaos än det som annars finns i livet.
Medan mörkret kryper närmare infinner sig tröttheten över livets tempo. Tempot som jag valt och som gör att jag trivs, men som tär. Jag skulle vilja hänga med på Marias vingar lite och bara låta vinden ta mig dit den har lust, utan att behöva ta ett beslut. För och emot, invägningar av fördelar som kontrar med nackdelarna. De som får varandet att bli en trög massa som måste ta hänsyn till samhällets normer och förpliktelser. Men jag hänger inte på Marias vingar, och tur är kanske det med tanke på att jag är höjdrädd. Istället infinner jag mig så gott jag kan i ramarna, och redigerar texten som blir mitt nästa steg vidare i utbildningen.
Jag tar också en tur till sängen för att kunna mota bort tröttheten klockan tre i natt och istället läsa ordinationer som får mina patienterna att kunna återgå till sina ramar.
Livet är som det ska, och jag hänger med. Nyfikenheten släpper inte sitt tag om mig, och min envishet kommer att se till att jag landar i ungefär det jag sätter mig för, även om begränsningarna retar mig. Drivkraften är kanske en oförmåga att lita på den egna förmågan, men det är ett annat kapitel som inte handlar om sinande ljus i mörket, och inte heller om mikrokaos.
Birgitta Stiefler, sjuksköterska med kärlek för orden
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
