 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av  Anna Veeder
publicerad 19 aug 2006 kl. 22.55:
Livstecken från Israel
När det smäller på riktigt åker Sourzekorrespondenten på semester och fångar grodor i Roslagen...
Jag hade egentligen inte tänkt skriva någonting än.
Situationen är alldeles för instabil, och jag befinner mig mentalt fortfarande någonstans mellan den lilla stugan i Roslagen, där jag tillbringat de tre senaste veckorna, och den lilla moshaven strax söder om Haifa som jag kallar hemma. Inget bra läge för en genomtänkt, skarpsinnig artikel således.
Men så kom det ett mail från Janne B, en av mina trognaste läsare på Sourze, som bad om ett livstecken. Och inte kunde jag motstå det? Så here we go.
Krig är enorm stress, även för dem som inte deltar i det. Bara sådant som att man hela tiden är på helspänn, hela tiden stänger av vattnet när man duschar för att lyssna efter sirenerna, hela tiden kollar var barnen är, är noga med att inte diskutera dödade soldater eller raketattacker när de lyssnar eller att inte sätta på TV-nyheterna när de är i rummet gör att man blir helt slut. Om man som min grannväninna, som inte har något skyddsrum i huset, måste samla ihop fyra barn i åldrarna ett till tio år och springa till det offentliga skyddsrummet, så blir det inte lättare.
Ändå kan jag bara ansatsvis begripa hur folk i Kiryat Shmona eller Nahariya känner sig efter veckor i skyddsrum, för att inte tala om libaneserna i södra Beirut. Jag har ingen som helst sympati för Hizbollah, men jag lider med de civila libaneserna som drabbats. Även dem som jag som drabbats indirekt och inte fått tillträde till den officiella statistiken.
Varför bara ansatsvis? Jo, Sourzes Israelkorrespondent hade nämligen en väldigt, väldigt tajmad biljett till Sverige. På tre veckor. Till en liten stuga i en svensk skog full med blåbär och med många små, små söta grodor i diket nere vid vägen. Läste knappt några tidningar (och bläddrade i dessa sällsynta fall genast fram till TV-programmen och korsordet), såg inte på nyheterna, och hade absolut inte tillgång till dator med bredbandsuppkoppling.
Ändå drömde jag en hel vecka mardrömmar om hur jag, i ett brinnande Haifa med tydliga inslag av Mad Max II (drömmar har en tendens att överdramatisera) letar efter mina barn i diverse skyddsrum. Jag hittar dem inte. Så nästa natt letar jag vidare.
Efter någon vecka i Sverige får jag telefon från Studio 24. Det har varit ett nytt stort raketanfall mot norra Israel. Vill jag vara med igen? Nej, svarar jag, jag har diskvalificerat mig. Är ju kul att vara med i TV, men om priset är att låta sig beskjutas av Hizbollahraketer så förblir jag hellre anonym.
Tillbaka i Israel sedan 24 timmar. Det går inte att värja sig längre. Alla pratar om kriget, om den bräckliga vapenvilan. Om vänner, bekanta, släktingar eller arbetskamrater som är i Libanon. Om dem som dödats, om dem som skadats, om dem som inte hörts av på mer än två veckor. Ingen anser att Israel vunnit kriget. I tidningarna rasar kritiken mot armébefälet och regeringen. Informationen var inte tillräcklig, civilbefolkningen lämnades i sticket, soldaterna var inte tillräckligt tränade, logistiken kraschade. Mat och vatten saknades, fel personer med fel utrustning var på fel plats vid fel tid och fattade fel beslut.
Läser jag svenska bloggar från mitten och vänsterut blir jag inte på bättre humör: retoriken i de extrema vänsterkretsarna är snarlik den som nazisterna använder sig av. Israel är en terroriststat som bör upphöra att existera å det snaraste, gärna med iranfinansierad hjälp från Hizbollah.
Droppen blir när jag sitter hos grannen och dricker kaffe på lördagseftermiddagen. En ung man med mörkt lockigt hår och ett orange plastarmband om handleden (kännetecknet för dem som protesterade emot utrymningen av bosättningarna i Gaza, minns ni? Förra sommaren?) som tydligen kommer från den judiska bosättningen i Hebron hävdar ljudligt att Israel, som staten ser ut idag, är en fiende till det judiska folket och bör därför förstöras omgående. Allt som har med den israeliska staten att göra är korrupt, lastbart och saknar gudsfruktan och därmed också rätten att existera. Istället vill den unge mannen se en teokrati baserad på judisk lag. En slags Israel a la Iran, eller något åt det hållet.
Jag har alltid trott att jag var en obotlig optimist.
Fel. Det har gått över. I nuläget kan jag tyvärr inte se någonting som det går att vara optimistisk om.
För några månader sedan trodde jag att ett krig mot Iran vore en total omöjlighet. Idag är jag inte så säker.
Dessutom så är jag på dåligt humör för jag måste gå och jobba i morgon bitti och knappa in räkningar i datorn och förklara för en massa arga människor varför de inte fått betalt än.
Kanske krigskorrespondent inte vore så dumt i alla fall? Nu har jag inga fler flygbiljetter i lådan, så nästa gång har jag inget val. Till sist kanske jag kommer i rutan igen. Vem vet? Hoppas bara att inslagets rubriker inte innehåller orden "Iran" och "kärnvapen". Håll tummarna allihop och ha det så bra de sista sommardagarna.
|
