KROPP & SJÄL
Artikel av Michael Karnerfors publicerad 16 jan kl. 04.25:

Livserfarenhet: summan av dina fördomar

Det människor kallar "livserfarenhet" är summan av deras fördomar, dåliga minne, förutfattade meningar och ihopsamlade myter.
"Gammal är äldst" heter det... med antydan att den som är äldst alltid vet bäst. Det stämmer... nästan. Det som är äldst vet "mest". Den som är äldst är den som har samlat på sig mest kunskap.

Men kunskap är färskvara. Kunskap blir gammal. Kunskap förvanskas med tiden. Kunskap blir omodern och måste ersättas. Kunskap har ett bäst-före datum.

All information du samlar på dig kommer med tiden att bli sämre. Du kommer att börja minnas fel. Du kommer att glömma viktiga detaljer. Du kommer att fylla minnet på med icke-sanna detaljer, speciellt om dessa stöder en viss uppfattning. Och det som är dagens sanningar kommer att bli morgondagens bevis på hur primitiv och oinformerad man var förr i tiden.

För att ta ett par exempel...

Förr var det en sanning att ett barn blev mer diciplinerat, lydigare och alltigenom en bättre människa av att bli tillrättavisad med en örfil eller ett kok stryk. I dag är sanningen att detta är misshandel och ett fullständigt oacceptabelt brott. Idag är sanningen att vuxna slår inte barn.

För var det en sanning att det fanns I-länder och U-länder. "Vi och dom"... länder där man var rik, levde ett långt liv i lagom stora familjer, och länder där man var fattig, levde ett kort osäkert liv, i stora familjer. Idag är sanningen att gränserna har suddats ut och den här binära polariseringen existerar inte längre. Inte ens inom ett och samma land kan man hitta homogena allmängiltiga förhållanden.

OBS! Texten fortsätter under videon -->


Livserfarenhet är sålunda inte enbart god kunskap och vishet (vilket givetvis inte skall förnekas). Det är också summan av ett helt livs insamlade fördomar, myter, förutfattade meningar och tillrättalagda minnen.

Och den här insikten skrämmer människor. Att bli gammal är mångas värsta mardröm. Skönheten falnar. Vigheten stelnar. Styrkan förtvinar. Mot ålderns höst har du bara kvar en sak: dina minnen och din erfarenhet. Och nu är även det hotat.

Förr var det nämligen också en sanning att den som är äldst per automatik har bäst kunskap. Men detta stämmer inte. Idag kan en tonåring med några mus-klick och god läsförståelse på några sekunder skaffa sig information och kunskap som någon som levt i 100 år aldrig lärt sig. Och inte nog med det utan han eller hon kan dessutom visa att de där anekdoterna som man byggt sina uppfattningar på i själva verket var enstaka undantag som skapat en falsk bild över faktiska förhållanden.

Så självklart försvarar man sin "livserfarenhet" med näbbar och klor. Det är den enda stolthet man har kvar. Och inte f-n tänker man inte låta någon uppkäftig ungdj-vel komma och påstå att man har fel! För det är ju helt otänkbart att det man lärt sig och vetat under så lång tid skulle vara inkorrekt! Nej nej, det är fullständigt befängt att man i 40/50/60 år gått och inbillat sig saker och att en osnuten 15-åring skulle veta bättre!

Det är i alla fall det man intalar sig... för om det inte vore sant, vad har man då kvar? Uppfylls inte då den värsta av farhågorna: att man verkligen är helt passé? Tänk om man tvingas erkänna att man slösat bort större delen av sitt liv på att tro något som faktiskt var... fel?

Men sådant är fallet. Kunskap är färskvara. Kunskap måste underhållas, förnyas, förbättras och ersättas, annars förtvinar den och blir dålig.

Jag hoppas att jag fram tills den dag jag dör aldrig slutar att utmana min egen kunskap. Det är min strävan att aldrig sluta stanna upp och fundera i stilen: "Hmm... är det där verkligen rätt? Hur vet jag det? Var fick jag den informationen ifrån? Och hade den som gav mig kunskapen rätt?". Min skräck är att jag någon dag i mitt liv säger "Jag har rätt, för jag är äldst!", och dessutom trodde på det då jag sade det.

Jag har två barn. Mitt kvitto på att jag varit en god förälder till dem kommer att vara den dag som jag sitter och lyssnar på dem, och låter dem lära mig saker som jag inte kan. Det kommer aldrig att finnas ett stoltare ögonblick i mitt liv än när de säger "Men pappa, du har ju fel", och kan argumentera för saken på ett sådant sätt att jag medger mitt misstag. Den dagen överträffar de mig och återbetalar för det jag lärt dem under första delen av deras liv. Då vet jag att jag lämnat efter mig något som är bättre än mig själv.