 |
KROPP & SJÄL
Artikel
av Henrik Friman
publicerad 16 maj 2007 kl. 17.13:
Livet - uppgång, nedgång och fallet bortom
Tre faser av livet då vi byggs upp och tar form, slipas ner till nåt vassare och skär igenom det obetydliga.
Vi kämpar på varje dag utan att veta säkert varför, men lik förbannat gör vi det bästa vi kan varje dag för att klara av det här livet, med alla dess upp och nedgångar, tröskar vi vidare på fältet, försöker göra det rätta, och så några bra frön för framtiden.
Ibland känns det som om det är en sorts röd tråd som går igenom allt man upplever, nånting som man ska lära sig, nånting som ska forma en, till en mer intakt person, som bättre kan lösa livets uppgifter. Ibland känns det bara helt fel och allt som händer drabbar en från ingenstans, utav ren illvilja, utan någon som helst positvt syfte.
Jag funderar ibland över detta och tror mig ändå märka att dessa negativa faser ändå är otroligt viktiga för ens utveckling, för det är just detta svåra som får en att ge upp all kamp, för man orkar inte kämpa mer, mot dessa ofattbart vidriga men verkliga, fakta om sig själv, de mörka fläckarna som man alltid bortsett från men där själva bortseendet hindrat möjligheten att helas och inlemmas i personligheten som man är och uttrycker, dag efter dag.
Och just detta helande är nåt som jag tror är viktigt både för personen man är men även bortom den man är och hur mycket av detta Bortom man kan uttrycka i sitt liv. Ju mer som förloras eller släpps, desto bättre kan man tjänstgöra som nedladdare av viktig medvetenhet och uttryckare av verkligt vetande, den mystiska kärnan av alla männsikor. Ett sorts icke-vetande som talar för sig själv, utan att säga ett enda ord. En individuell kraft som frilägger sig själv från alla konstlade konstruktioner och kan flöda fritt utan medhåll och stöttepelare.
Ur en viss synvinkel kan man beskriva livet som olika faser: en uppbyggande fas, en nedbrytande fas och en tjänstgörande fas. Först behöver vi byggas upp och näras av omgivningens kärlek så att självkänslan och tilliten kan slå rot. Sen följer livets svåra prövningar som bryter ner de inre hinder vilka stoppar livets process att flöda genom en. Genom dessa prövningar, slipas vi ned och förlorar mer och mer av vår relativa personlighets splittring och inre konflikter, vilket lämnar utrymme för det mer absoluta att finnas här i vår varelse. Ju mer som slipas bort desto skarpare blir vi verktyget i livets tjänst, vilket tar oss in i nästa fas, den tjänstgörande.
När inget längre riktigt lockar, när vi med livströtta ögon suckar åt billiga belöningar, då är det dags att hitta nya vägar till lyckan, och börja jobba i livets tjänst. Buddisternas Bodhisattva-figur känner att det enda kallet kvar som egentligen spelar roll bortom bekvämliga spel-för-gallerier, är att vara verktyget för alla varelsers utveckling bortom ekorrhjulet av kortsiktigt lidande, mot friare vidder av mänsklig upplevelse.
Kan vi ge detta Större tillåtelse att uttrycka sig genom och använda sig av detta mindre som vi är, och därmed föra in oss i vårt precis rätta sammanhang, på precis rätt plats, i precis rätt stund, i perfekt harmoni med den universella processen. Eller ska vi kämpa emot lite till, hänga kvar i light-versionen lite till, slipas ner lite till, och vara i den fasen?
Den frågan är det bara en som kan svara på. Min dotter brukar säga:
"Jag gör som jag vill!"
|
