 |
KROPP & SJÄL
Artikel
av Emma Färnström
publicerad 24 mar 2005 kl. 08.47:
Livet efter trettio är inget liv
Det är det väl ingen som tror?
Jag vill skriva något men jag har inget att skriva om så jag skriver om varför jag inte har det. Jag har inget att skriva om för jag är ute på hal is. Jag har inte har en susning om vad i hela friden jag sysslar med. Tjugofyraårs-krisen är här.
"Efter 25 inträffar seriositeten" säger mitt stränga lutheranska jag, ett arv från min fars sida. "Nej nej" svarar mammas sida direkt, "inte då man kan driva runt lite hur som helst så länge man vill och så vips så hittar man sin plats i livet." Men jag vill inte driva längre, jag vill ha stabilitet och fasta ramar. Och samtidigt frihet och lusta. En kombination av gener som borde vara oslagbar. Vad, vad, vad ska jag göra av det här livet?
Det här är åttiotalisten i ett nötskal (ja kanske andra årtionden också men dom vet jag inget om.) Åttiotalisten och valmöjligheterna som bara är för många och det slutar med att man utrest, utpluggad, utfestad, utflyttad samt utsjälvförverkligad sitter och glor i sin lägenhet proppad med prylar från världens alla hörn och tänker ja men nu då? Vad mer? Jag vill ha mer, mer, mer. Vad finns det kvar, vad har jag missat, varför har jag inget av tyngd i mitt liv, jag har ju gjort allt jag velat, vad mer finns, borde jag behållt det där barnet, skulle det gett mening och mål men näe det kan man inte lägga på ett litet stackars barn att bli ens hela mening och mål. Herre gud snart är jag tjugofem och förverkad. Utan karriär och utbildning. Försöker desperat att tänka att "livet över trettio är också ett liv", men det är det väl ingen tjugofyraårskrisare som tror på, eller hur?
Efter trettio blir det gråzon till pensionsåldern. När sextiofemårsdagen kommer däremot kan man återuppväckas och bli lite ansvarslös igen. Bli en glad tant som åker på bussresor till Österrike. Blir det ingen karriär och succé innan trettio blir det inget alls, tänker tjugofyraårskrisaren. Och nu är bara hälften kvar. Fem ynka år. Och det här jag har det duger inte. Det kan väl inte vara meningen att det ska vara så här beigt allt?
Det kan väl inte vara beigt innan det blir grått efter trettio? Hur ska man då stå ut med allt det gråa? Nej det måste vara färgsprakande caramba dygnet runt, en schysst knäpp fest ända till trettio. Ett klarrött fotoalbum man kan sitta och sukta över i gråzonen, tålmodigt väntande på 65 årsdagen och på att livet iallafall ska börja skifta i pastell.
Men man vet ju det, att det inte är caramba, pastell eller grå beroende på vilken ålder man skulle vara i, det är alla färger blandat, slaskfärg alla år om, för man är ju trots allt inte nitton längre (jo det är en oerhörd skillnad de där fem åren till 24) och därför kan man lukta sig till en stor allmän slaskfärg vad gäller livet.
Och kanske borde man börja försöka komma tillfreds med det, istället för att flänga runt med tungan ute på jakt efter nya smakupplevelser.
Men tjugofyraårskrisen handlar inte om att komma tillfreds, den handlar om att ge en, en saftig smäll så man får ihop sin akt och skaffar ett liv.
Så man slutar a-kursa, horjobba, paniksupa, slentrianbackpacka.
Så borde jag inte vara tacksam för krisen då.
Så Fan heller, jag önskar jag vore nitton igen.
|
Marcus Ottosson