 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Gunilla Jägeberg
publicerad 5 apr 2001 kl. 09.20:
Livet är en fest
- om ett år på folkhögskola.
Härmed tänkte jag dela med mej lite av mina erfarenheter och berätta hur vi har det här, på en av landets otaliga folkhögskolor beläget långt, långt ute på landet.
Jag går en ettårig teaterlinje. På schemat står berätteri, improvisation, skådespelarträning, scenografi, smink, mask, röst, dans, akrobatik, psykologi och dramatiskt skrivande.
Trots det digra utbudet kan jag lätt konstatera att det mesta jag har lärt mej under det gångna året har varit utanför klassrummet. Sociala strukturer, spel mellan människor, intriger, känslor, gruppsykologi, personkemi och en sjuhelvetes massa åsikter, ideologier och livsstilar.
Jag bor på skolan, det vill säga på internat. Under årets lopp har jag bott i tre olika rum och har därmed delat kök och badrum med sammanlagt runt 50 människor, alla mellan tjugo och trettio år. I kylskåpet står två månader gamla mjölkpaket. Soporna väller ut på golvet, disken travar sej och den enda kreativa lösningen folk lyckas komma på är att sätta upp lappar där det står "Städa efter er för fan!!!". Men slutligen rycker de bara på axlarna, sjunker ner i soffan och lägger upp fötterna på det smuliga soffbordet. Kanske lägger man en tröstande hand på deras axel, eftersom man en gång i tiden själv varit idealist men med tiden givit upp hoppet om ett städat och luktfritt kök.
Av skolans 150 elever har jag träffat en del intressanta människor. En del ointressanta. En del begåvade och beundransvärda, andra patetiska, rentav tragiska. En del som man önskar man lärt känna tidigare, en del man helst aldrig ens träffat på. En del som kunnat delas in i någon av ovanstående kategorier eller kanske skapat en egen, om jag bara lärt känna dem närmre. En liten klick som jag bara sagt hej till under hela läsåret men aldrig pratat med. Det är som en tyst överenskommelse, "just det, det är vi som jämt hälsar på varann", och så ler man och nickar men viker snabbt undan med blicken av fasa för att den andra ska öppna munnen. Som om det någonsin skulle hända.
Min dagliga umgängeskrets består av kanske 20 personer, en grupp med vissa justeringar men där stommen ändå består. Dag ut och dag in lunkar vi omkring i samma korridorer, klassrum, matsal och diverse uppehållsrum. På onsdagar kanske vi köper folköl och sitter på någons rum och dricker. Till helgen kanske vi åker in till stan och festar. Eller så åker man hem, om man har råd vill säga, fattiga studenter är vi allihopa.
Ena stunden håller man på att förgås av tristess och rutin och att det inte finns nåt att göööraaa såhär ute på vischan; i nästa (nu) får man magknip av allt som måste fixas (hemuppgifter, projekt, räkningar, sommarjobb, fixa sysselsättning inför hösten - alltid tänka framåt, aldrig vila i nuet) - för att inte tala om alla rykten som florerar och så självklart alla intriger som avlöser varandra varje dag, den ena mer skandalös än den andra.
Nu kommer vi till den smaskiga biten. Det finns ingen anledning att linda in det; kort sagt: Alla är med alla. Jag känner inte till en enda person på skolan som hade ett fast förhållande (utanför skolan) när läsåret började, som lyckats behålla det förhållandet intakt än idag. (Otrohet är förvisso en definitionsfråga.) Det skulle vara rätt kul att rita upp en karta över alla förbindelser som pågår och har pågått. Kul eller kanske osmakligt, jag vet inte. Ibland känns allt bara äckligt. Men det är roligt också, såklart. Man får chansen att vara "ung och dum" oavsett ålder. Spelar roll. Skål.
Ja, det är utan tvekan ett speciellt sorts leverne på folkhögskola. Myten om politiska diskussioner över ett glas rödvin är en sanning med modifikation (ibland är det starkare grejer). Jag har diskuterat alltifrån nazism till aborter, könsroller till religion. Jag har lärt mej iaktta, lyssna, tänka kritiskt, ifrågasätta, känna igen sociala spel och maktknep, argumentera för min sak, ta plats, ge rum, övertyga och övertygas och analysera tal, skrift och kroppsspråk. Kommit fram till att allt är politik. Kommit fram till att fan vad jag har mycket att lära mej.
Det finns enormt mycket kunskap, kreativitet och engagemang här. Som motvikt har vi de som bara pundar runt och skiter i lektionerna. Om man skulle beskriva den genomsnittliga folkhögskoleeleven skulle det förmodligen bli: ung, bohemisk, konstnärlig och 'open-minded'. Men det finns alla typer och åldrar här. Folkhögskolan är till för alla helt enkelt.
Under året som gått har jag skrattat, gråtit, älskat, hatat, skrikit, grälat, hånglat, spytt, tröstat. Jag har stått på ett bord mitt på en åker, dansat ryggdans, badat naken, haft ormgrop och ätit snö. Jag har upplevt lycka, förtvivlan, ångest, stress, tristess, hemlängtan - och skollängtan. På något sätt vänjer man sej ju ändå vid livet här, även om jag just nu bara vill ta påsklov. Visst kommer jag gråta när läsåret är slut, men jag skulle ändå inte för allt i världen vilja gå här en termin till.
Men jag fascineras över hur så många olika människor från hela världen samlas såhär på ett och samma ställe, och allt blir som en enda stor myrstack som myllrar och sprakar och poff! efter ett år så skingras alla för vinden igen, möjligen i några nya konstellationer. För egen del vet jag inte om jag kommer hålla kontakten med någon från skolan någon längre tid. Men jag har i alla fall haft ett intressant år som jag inte skulle velat vara utan. (Och så har jag ju lärt mej en del teater också.)
|
Koshis seger kan innebära positiva förändringar och större karriärmöjlighet för småbarnsmammor
