Skriv idag om: Sverige och korruption | Löfvéns riksdagsutanförskap | Kärnkraftssäkerheten i Sverige Börja här!
Artikel
av Charlie Weimers
publicerad 22 jun 2010 kl. 06.00:
Charlie Weimers, Förbundsordförande KDU
Lite folkvett, ska det vara så svårt?
"Inte för att jag själv är någon politisk Magdalena Ribbing, men någonstans får man dra en gräns. Kan man bete sig hur som helst? Vem övertygas av en människa som bara vräker ur sig grovheter istället för att debattera?"
Bland KDU:s valkampanjer finns budskap om lag och ordning, om empati och familjer och om nolltolerans mot mobbing. De är bra budskap allihop, men de senaste dagarna har jag funderat på om det inte vore på sin plats med en kampanj om folkvett och hyfs också.
På vänsterkanten har man den senaste tiden påbörjat den retoriska kapplöpningen mot botten. Jan Myrdal som sa att han gladdes åt att svenska militärer dör i Afghanistan. Åsa Linderborg som hävdar att samma soldater borde störta vårt eget kungahus istället för att gå "bärsärkagång" utomlands. Och så alla dessa nazismanklagelser till höger och till vänster. Det må handla om figurativ konst, om klassisk musik, om att försvara majoriteten av svenska folket mot intrång i deras privatliv - så fort något inte passar de vänsterradikala går de till fullskaligt angrepp.
Det finns en skillnad mellan att argumentera och att förolämpa. Det kallas förnuft och känsla. Naturligtvis finns ingen absolut smaklinje för vad som bör sägas och inte, men de flesta av oss har en aning. När man har gått för långt så skäms man lite, ber kanske om ursäkt och gör inte om sitt misstag. Men inte de vänsterradikala. De sätter istället beteendet i system, slänger ur sig fler elakheter och verkar se någon slags heder i att utdela slag under bältet. Det kan vara så att de mest rabiata vänsterföreträdarna i Sverige bara är ouppfostrade, men det har jag svårt att tro. Istället är det föreställningen om att ändamålen helgar medlen som dominerar deras tänkande. Så länge fienden är en ond borgare så kan de säga vad som helst. "Jan Björklund hatar kvinnor. Han kallar dem för kukar" sa en styrelseledamot i Ung Vänster på en skoldebatt där jag var med till exempel. Jan Björklund har naturligtvis inte kallat kvinnor för kukar, och inte hatar han dem heller. Men det lät väl troligt i Ung Vänsters värld.
Smaklösheten är förvånande. Inte för att jag själv är någon politisk Magdalena Ribbing, men någonstans får man dra en gräns. Kan man bete sig hur som helst? Vem övertygas av en människa som bara vräker ur sig grovheter istället för att debattera? Jag hoppas att ingen gör det, för i så fall befinner vi oss på ett sluttande plan. En retorisk kapplöpning mot botten, där könsord och påhopp går före politisk debatt. Om det är något som är skadligt för demokratin, så är det just när den blir ett oseriöst effektsökeri. Man kan ha olika åsikter om det mesta. Vi kan vara oense om mycket, men det får aldrig bli en ursäkt för smaklöshet, lögner och personangrepp.
När politiker som gör anspråk på ministerposter inte kan bete sig som folk, då är frågan om de verkligen är lämpliga som folkets företrädare. Politiker och opinionsbildare ska vara föredömen för väljarna. Då duger det inte att vara lögnaktig, plump och grälsjuk. Är det ett sånt samhälle vi vill ha? Politik handlar inte bara om vad du säger - utan lika mycket om hur du säger det. En hel del politiker och politiska skribenter skulle behöva tvätta munnen respektive pennan med tvål och försöka höja sig från förolämpningar och övertramp till att diskutera det som saken faktiskt gäller. Den politiska debatten måste präglas av respekt och ansvar. Ska det vara så svårt?
"Vapen som exporteras används ofta i inbördeskrig som orsakar fattigdom och flyktingströmmar." Foto: flickr/DFID - UK Department for International Development (BY CC 2.0)
