Det verkar som en upprepning i nyhetsrapporteringen, men igår måndag vad det igen en nationell sorgedag i Libanon. De nationella sorgedagarna verkar nästa bli lika många som helgdagarna, väldigt många i ett land som firar både kristna och muslimska högtider. Att regeringen proklamerar sorgedag har nog lika mycket att göra med säkerheten - man vill att folk skall hålla sig hemma - som att hedra de döda.
Anledningen till sorgedagen denna gång var åtta döda libaneser, deltagare i en demonstration som uraratade i upplopp och dödsskjutningar. Att det demonstreras är inget nytt, under de senaste månaderna har invånarna i de shiamuslimska södra förorterna här i Beirut vid ett flertal tillfällen visat sitt missnöje. Skillnaden under söndagens demonstration var dödskjutningarna, en upprepning av vad som hände för ungefär ett år sedan.
Den massmediala förklaringen till demonstrationen, ett missnöje över elavbrott, är en grov förenkling. Det var en politisk manifestation riktad mot regeringen men framförallt ville människor visa att de är trötta på att år efter år leva i fattigdom. Sedan inbördeskriget tog slut 1990 har landet samlat på sig en statsskuld på 30 miljarder dollar. Vad har man fått för dessa pengar? Ja, inte är det bättre skolor, sjukvård eller fungerande elektricitet. Ett av de första uttrycken jag lärde mig när jag kom till Libanon för drygt 20 år sedan var "maffi karabah" - ingen ström, och det är fortfarande en av de fraser som används mest. För ungefär tio år sedan gick det libanesiska elverket ut med helsideannonser i dagspressen att nu skulle man minsann ge landets befolkning ström 24-7 och dåvarande ansvarige minister, Elie Hobeika [1], solade sig i glansen efter att ha lyckats med detta politiska stordåd. Det varade några månader, sedan var det tillbaks till de dagliga elavbrotten. Den gängse bortförklaringen är att det elektriska nätverket är gammalt och att man inte alltid har råd att köpa brännolja till kraftverken. Det ligger dock en del sanning i påståendet att man har dålig ekonomi, inte alla konsumenter betalar elräkningarna och tjuvkopplingar är legio. Och det är inte bara de fattiga muslimska stadsdelarna som drabbas utan även de som media beskriver "välbärgade kristna förorterna" får regelbundet sitta i mörker.
De senaste upploppet startade bland Hisbollah- och Amalsupporters i förorten Chiya och spred sig till de kristna delar. Via TV-bilder kunde man se kyrkan i Ain El Rummaneh, samma kyrka där den 13 april 1975 Libanons 15 år långa inbördeskrig hade sin begynnelse. Samma bilder visar också krypskyttar som beskjuter demonstranterna, vilket har skapat en stor vrede. Vilka var dessa krypskyttar och vem hade sanktionerat deras illdåd? Överbefälhavaren och den tilltänkte presidenten Michael Sulieman har besökt parlamentets talman, Amal-ledaren Nabi Berri, och lovat att uttreda vem som låg bakom dödskjutningarna.
I dag är det lugnt i Beirut, en storm med stark blåst och kraftigt regn kanske har gjutit lite olja på vågorna, men snart kommer det nog en bilbomb eller dödsskjutning igen. Man vet inte bara när eller var.
Lars Bergqvist, Sourzes korrespondent i Libanon
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
