Skriv idag om: Bostadsrätt vs hyresrätt? | Egyptens presidentval | EU-toppmötet Börja här!
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Lars Bergqvist
publicerad 10 feb 2008 kl. 16.53:
Libanon: Även Jan Guillou har fel ibland
"Februari månad har börjat bra för Libanon, kanske man skulle kunna säga. Inga bilbomber och den kraftiga stormen i slutet av förra månaden medförde massvis med snö och bra skidföre bland skidorterna i bergen."
Februari månad har börjat bra för Libanon, kanske man skulle kunna säga. Inga bilbomber och den kraftiga stormen i slutet av förra månaden medförde massvis med snö och bra skidföre bland skidorterna i bergen. Mina dagar har tillbringats i skidbacken, Zaarour Country Club, den närmaste anläggningen från där jag bor. Det var från början en privat klubb som jag är medlem i , men som vanligt bland country clubs i Libanon släpar medlemmar efter med årsavgifter och nu är backarna p.g.a. klubbens dåliga ekonomi även öppna för allmänheten. Om man nu vill känna sig exklusiv får man istället ta sig till skidorten Faraya och söka medlemskap i lyxiga Faqra Club.
Det känns lite som landet förnärvarande har hamnat i ett politiskt stiltjebälte trots nytt besök och medlingsförsök av Arabförbundets ordförande. Oppositionens två ledare, kristne general Aoun och shia-ledaren Nasarallah, uppträdde tillsammans för några dagar sedan i TV och utstrålade samma självförtroende som vanligt. Lika mycket självförtroende visar den styrande majoriteten vars regeringsmedlemmar har proklamerat ytterliggare en helgdag, 14 februari, årsdagen för mordet på förre premiärministern Rafik Hariri. I Libanon behövs inte fem veckors semester, man har tillräckligt med ledighet genom alla helg- och sorgedagar. Försök har gjorts att reducera antalet helgdagar, man tog bort Långfredagen förra året, men det blev ett sådant ramaskri bland de kristna så den infördes igen.
Att både regering och opposition känner styrka innebär låsta positioner, att parlamentet skall samlas och välja ny president känns lika avlägset som förut. Trots den politiska oron och det politiska våld som förekommer är Libanon inget farligt land att leva i. Jag känner mer obehag att vistas i kriminella oroshärdar som till exempel Sydafrika eller Brasilien för att nu inte nämna Stockholm en fredags- eller lördagskväll när allt bus är ute och rör på sig.
Några artiklar tillbaks skrev jag om amerikanska presidenter och presidentkandidater. Det blev ett litet fel som jag önskar att rätta till - tänkte rätt men skrev fel. Det var John Kerry och inte Bob Kerrey som förlorade mot George Bush d.y. 2004. Kerry var naturligtvis flottist, tjänstgjorde som befälhavare på en patrullbåt i Mekongdeltat under Vietnamkriget. Under samma krig tjänstgjorde flottisten Kerrey som 1992 förlorade i de demokratiska premiärvalen mot Bill Clinton, en förlorare som hade varit Navy SEAL och blivit tilldelad "Congressional Medal of Honor".
Jag är dock inte ensam om att skriva fel någon gång då och då. Ibland blir man lite förvånad, som när nestorn bland experter om Mellanöstern, journalisten Robert Fisk, skriver i sin bok "The Great War for Civilisation" att franji betyder utlänning på libanesiska. Det är förvisso rätt om utlänningen är fransman man annars är det rätta uttrycket ajnabi. Vidare läste jag nyligen en trevlig memoarbok av den förre FN-tjänstemannen och deckarförfattaren Jan Mårtenson. I sin bok "Att kyssa ett träd" påstår han att FNs tidigare generalsekreterare Boutros Boutros Ghali hade sagt att västvärlden ansåg att han var en wook, en nedsättande benämning på människor från arabvärlden. Vad Ghali verkligen sa återfinns på på den här länken.
Eftersom jag har en viss kunskap om Libanon är det ganska lätt att genomskåda rena osanningar. I en riktig macho-bok, "Warrior Soul", skriver en amerikansk soldat om sina erfarenheter från Beirut i början av åttiotalet. I ett kapitel skriver han att vid en utbrytning med eldstrid från den amerikanska ambassaden kunde han se de berömda "Pigeon Rocks". Envar med kunskap om ambassadens dåvarande placering i västra Beirut vet att det är en omöjlighet att se nämnda klippor därifrån.
Även i den fiktiva världen blir det ibland fel. En sådan mästare på research som Jan Guillou får inte riktigt till det i en av sina böcker om tempelriddaren Arn. Under slaget vid Beaufort Castle i södra Libanon anfaller muslimerna från ostlig riktning. Om man någon gång har besökt den gamla korsfararborgen vet man att det inte går att anfalla öster ifrån på grund av det branta stupet.
Lars Bergqvist, Sourzes korrespondent i Libanon
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
