 |
Artikel
av Malin Dunfors
publicerad 30 jul 2010 kl. 12.59:
Stilbild: Nordisk Film © 2010. All Rights Reserved.
Letters to Juliet - Evig kärlek i Hollywoodtappning
"Trots filmens alla tillkortakommanden lämnar man ändå biosalongen med ett fånigt leende på läpparna och en känsla av att livet just blev lite ljusare. Kanske är det därför Hollywood envisas med att producera dessa romantiska komedier?"
Betyg: G
Titel: "Letters to Juliet"
Genre: Romantisk komedi
Regi: Gary Winick
Manus: José Rivera och Tim Sullivan
Musik: Andrea Guerra
Medverkande: Amanda Seyfried, Vanessa Redgrave, Gael Garcia Bernal, Christopher Egan, Franco Nero m.fl.
Speltid: 110 minuter
Premiär: 23 juli 2010
Sophie (Amanda Seyfried) jobbar som faktagranskare på The New Yorker men när en inre dröm om att en dag skriva för tidskriften. Hennes fästman Victor (Gael Garcia Bernal) håller på att öppna sin första restaurang i New York. Mitt i allt arbete reser de på en "pre honeymoon" till Verona - staden där Romeo och Juliet möttes för första gången för länge sedan.
Victor har fullt upp med att träffa underleverantörer och lämnar Sophie till att upptäcka staden på egen hand. Hon träffar en grupp volontärer som besvarar alla de brev som skrivs till Juliet Capulet för att få kärleksråd. Sophie hittar ett kärleksbrev som legat gömt i 50 år och får en smärre chock när brevets författare Claire (Vanessa Redgrave) dyker upp i Verona med sitt snygge men överbeskyddande barnbarn Charlie (Christopher Egan) i släptåg. Claire har beslutat sig för att hitta fästmannen, Lorenzo, som hon övergav för nästan fem decennier sedan. Fascinerad av Claires sökande, följer Sophie med på en resa som tar dem genom Toscanas bildsköna landskap.
Denna berättelse om evig kärlek är det i och för sig inget fel på, den tilltalar definitivt den inneboende romantikern, men som så många andra Hollywoodproduktioner är den åh så förutsägbar. Man får inte ens en tillstymmelse till chans att tänka själv. Dessutom är givetvis allt puttenuttigt och sockersött: Sophie jobbar på The New Yorker (inte vilken tidning som helst) medan Victor öppnar sin egen lilla italienska krog i downtown New York. Deras, observera pre honeymoon, bär till Verona. Ibland undrar man om regissören helt enkelt bara ville ta semester i Italien och passade på att hitta ett lämpligt manus. När Victor försvinner på ännu ett viktigt möte och överger Sophie igen, undrar man såklart när riddaren på den vita hingsten ska dyka upp. Det dröjer inte länge.
Gael Garcia Bernal, som spelar Sophies hippa gourmand till fästman, brukar vanligtvis briljera men är i denna rulle sällsynt irriterande. Han är egoistisk, självupptagen och allmänt ointressant. Bernal tog förresten över rollen från Hugh Dancy efter att denne hoppat av filmen. Efter att ha hört honom utbrista "It's a win-win" på någon slags semiitalienska som till och med för den mexikanskfödde Bernal låter tillgjort, önskar man att Sophie skulle kasta ut honom eller att någon annan skulle förbarma sig och slå något hårt i huvudet på honom. Det går dock inte för sig i en Hollywoodproduktion som denna. Baktanken med att placera Bernal i rampljuset är väl att man ska förstå de själsliga kval Sophie genomgår när hon ställs inför en annan hunk - Charlie, spelad av australiensaren Chris Egan, som i alla fall till de yttre påminner om en ung Heath Ledger.
Egan klarar sig något bättre än Bernal, framför allt för att han har lite mer material att bygga sin karaktär på. Men även hans konservativa, brittiska framtoning (ibland får australiensarna till den där engelska överklassaccenten bättre än till och med drottning Elizabeth) blir en aning för mycket även om han lugnar ner sig något under filmens gång.
Amanda Seyfried, som tack och lov slängt av sig några lager sockervadd sedan hennes roll i "Mamma Mia", är helt okej. Man önskar att hon hade lite mer geist i sig, för att Sophie skulle bli ett uns mindre oförutsägbar, men vem vet vad som hade kunnat hända då? Bernal hade kanske fått på moppo redan i första akten och då hade Sophie troligen aldrig hamnat i Verona. Bättre att följa Hollywoodreceptet till punkt och pricka, ackompanjerad av Taylor Swifts "Love Story". Det blir upp till Vanessa Redgrave att visa dessa yngre skådespelare hur man blåser liv i en till synes platt rollfigur.
Att filma ett blomstrande Verona och en bilresa i omgivningarna däromkring gör sig definitivt för den stora duken och som en reklamsnutt för Italien är filmen inte illa.
Trots filmens alla tillkortakommanden lämnar man ändå biosalongen med ett fånigt leende på läpparna och en känsla av att livet just blev lite ljusare. Kanske är det därför Hollywood envisas med att producera dessa romantiska komedier, de tror sig ha ett vinnande koncept? Om publiken har tillräckligt med tålamod att stå ut med tvådimensionella rollfigurer och en förutsägbar handling, det vill säga.
Vill man drömma sig bort lite, kanske en regnig eftermiddag, och inte ids att läsa Shakespeares original - så varför inte?
|
