KULTUR & NÖJE
Artikel av Leif E Ström publicerad 18 maj 2011 kl. 10.07:

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth.
Foto: Fredrik Sandberg/Scanpix

Lena Adelsohn Liljeroth: släng nyckeln till Kulturdepartementet!

Har kulturbidragandet skapat ett polariserat samhälle i stället för det "önskade" motsatta? Är Sverige numera bara ett geografiskt begrepp?
Jag har just uppmärksammat att det svenska konstnärskollektivet anser sig förfördelade. "2010 års kulturutredning skapar inte den frigörelse som den fria konsten kräver". Detta trots att propositionen för 2011 innefattar 9 012 884 000 kr, fördelat på kultur, trossamfund, medier och idrott.

Bidragsmottagarnas företrädare anser att det finns falska motsättningar mellan konstens värde och samhällelig nytta. Vem eller vilka motsätter sig aktivt? Folkbildarna tassar ju som statliga "röda korsare" när de försöker rädda tysta medborgare i sin kulturella nöd. De protester som synliggörs kommer enbart från de missgynnade som fått för lite i håven, vilka redan är de etablerade.

Finns det någon myndighetsutövning med så stor politisk omfattning utan direkt representation av majoriteten? Maktutövarna har sett sitt politiska uppdrag som ett evangelium för att sekularisera landet. Detta demokratiska mässande har totalt misslyckats, då man i stället skapat polariserande enklaver som inte ens bildligt klarar av att lyssna på "den blomstertid som kommer".

Nä, splittringen har i stället gjort Sverige till enbart ett geografiskt begrepp, där ingen kulturell eller politisk samhörighet finns att bygga på.

Några få ur kulturkollektivet verkar ha anammat misslyckandet, då de som sista utväg nu vill att arbetarklassen (vilken den nu är) skall hjälpa till genom att demokratisera kulturen.

Snälla några, hur skall det kunna demokratiseras, när de konstnärliga högskolorna är utan studenter från arbetarklassen? Arbetarklassen varken bryr sig eller inser att deras miljarder går till en grupp elit-männsikor som Kulturdepartementet anser ha"rätt" livsåskådning.

Behöver inte allmänheten exempelvis en offentlig debatt där snedfördelningen av allmänna skattemedel till scenverksamheten tydliggörs? Sex teaterscener delar på niohundrafyrtiofyramiljoneråttahundrafemtontusen kronor! Vilkas dolda hänsyn eller intressekrav har anammats av Lena Adelsohn Liljeroth och Kulturrådet i slikt beslut - majoritetens, kulturredaktionernas eller någon närstående ur verksamheten?

Undertecknad som ser gräset som den största kulturen, anser att de verksamheter som skattefinasieras skall graderas, motiveras och tidsbegränsas för att inte verksamheter skall behöva avvecklas först då sot-döden inträffat. Jag kan till och med tänkta mig lagstadgade krav på att kulturens värdefrågor skall debatteras i sak inom Public service, innan de sjösätts. Mångfaldens vänner, jag har inte glömt er. Det bör räcka med den mänskliga, kan inte landets brokiga skara skapa något gemensamt så bör inte odemokratiska politiska lösningar försämra möjligheterna.

Jag har precis fått en artikel publicerad på Newsmill. Jag trodde inte att gräsrotsperspektivets synpunkter skulle gå igenom nålsögat, det brukar väl vara så att då man skriver om exempelvis en synål, är det alltid någon enögd djävul som obstruerar. För er som kan släppa Sourze och inte är enögda, ni kanske vill hålla till godo med ytterligare synpunkter från en sliten blyertspenna: "För att kulturen skall överleva måste den graderas"