 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av  Lars Nilsson
publicerad 19 jan 2006 kl. 15.10:
Latinamerika - ett hopplöst fall?
En vänstervåg sägs gå fram över Latinamerika. Många inom vänstern jublar men ser inte att gamla misstag är på väg att upprepas och högern går vilse i pannkakan.
Tillbaka från en av mina resor i Latinamerika slås man av den okunnighet som florerar om Latinamerikansk ekonomi och politik. Socialistisk skördetid utropas i bland annat Venezuela och Bolivia. På gränsen till det himmelska paradiset, tror många inom vänstern att Argentina och Peru står, men man ser även hopp för de av marknadsekonomin infekterade Chile och Brasilien att så småningom återvända till den rätta läran.
Men de ekonomiska och politiska problemen i Latinamerika kan inte jämföras med Europa, eller för den delen med någon annan kontinent. Ett faktum som såväl vänstern som högern utanför Latinamerika har svårt att inse.
Latinamerika är tredje världens rikaste men mest ojämlika region. Anta för ett ögonblick, att en betraktare på 1500-talet, med full information om dåtiden, haft möjlighet att förutspå Nord- och Latinamerikas framtid. Skulle denne då ha sagt att om 500 år kommer Nordamerika vara den mest framgångsrika delen? Tror jag inte. Tvärtom.
Varför gick det då så fruktansvärt snett i Latinamerika och vad gjorde att allt gick så bra i Nordamerika? Där ungefär måste en diskussion om Latinamerikas nuvarande problem ta avstamp. Det spanska feodala arvet är nämligen av avgörande betydelse. Dessutom lever liket.
Spanjorernas välde i Latinamerika karaktäriserades av plundring av råvaror och då främst guld och silver. Handel, stimulering av jordbruk i såväl liten som stor skala var inget för de nya erövrarna. Väldiga jordegendomar gavs i förläningar till adelsmän som mer sparsamt brukade jorden. Och så har det, förenklat uttryckt, i princip fortsatt.
I Nordamerika byggde kolonisationen redan från början på att invandrare fick möjlighet att få jord billigt (eller gratis) och att äganderätten kunde garanteras. I syfte att förhindra uppkomsten av de i Europa så vanliga feodala storjordbruken instiftades lagar om att den som inte brukade jorden kunde bli tvungen att sälja om det fanns hugade spekulanter. Priset bestämdes av domstolar.
Liknande enkla sunda principer banade väg för mängder av småjordbruk, småföretag och framväxten av en medelklass som i sin tur stimulerade en kapitalbildning, förmögenheter och uppbyggnaden av banker och ett fungerande kreditväsende.
Det spanska arvet, som gör sig påmint än i dag, medför att det ofta saknas ett fungerande rättskydd för egendom, ingen eller liten medelklass, stora jordägare och brist på krediter. De rika, många med anor från 1500 talet, har sällan varit intresserade av att investera i det egna landet. Vinster har överförts utomlands. Ytterst få länder har dessutom en medelklass värd namnet som genom sitt sparande kan generera kapital och bilda grunden för ett fungerande kreditväsende. Costa Rica och Chile tillhör de få undantagen.
Bristen på krediter, uselt egendomsskydd och en absurd byråkrati har medfört att flertalet länder har en svart sektor av en närmast monstruös omfattning. Resultatet blir att staten inte erhåller några skatteintäkter och att korruptionen blomstrar.
I Peru räknar man med att det tar 21 år att legalt köpa land och få äganderätt. 12 år för att få byggnadstillstånd och 26 månader för ett enkelt taxitillstånd. Peru är tyvärr inget undantag. Inte undra på att tilltron till staten och myndigheterna är rekordlåg i Latinamerika.
Generellt kan man säga att varken höger- eller vänsterregimer i Latinamerika varit intresserade av respektive lands infrastruktur eller att skapa förutsättningar, för det varje framgångsrikt land behöver: en medelklass. Faktum är att även i breda folklager saknas ofta insikten om värdet av en medelklass. Undersökningar visar att i valet mellan en obestämd demokrati, och en diktatur man tror på, väljar många innevånare diktatur. Lite svårsmält kanske men inte helt förvånande.
Ofta finns bara en rik överklass och en fattig underklass. Representanter för dessa avlöser varandra, via justa eller ojusta val, med diverse populistiska löften som lockbete och med ty åtföljande problem. I flera länderna råder varianter av en feodal korrupt banditekonomi, som inte ens avlägset liknar en marknadsekonomi.
I länder där vänstern tar makten förstatligar man regelmässigt, inför höga tullmurar, valutaregleringar, hatar globaliseringen (jämför tigerekonomierna i Asien) samt tror att det går att fördela sig fram till välståndsökningar.
Båda typerna av styre försummar med få undantag ländernas infrastruktur, investeringar och en långsiktig uppbyggnad av en välmående medelklass. Korruption och byråkrati ökar vid varje maktskifte. Vänstern i Latinamerika har också en tendens att glömma sina tidigare misstag.
Ta exempelvis högkonjunkturen för kött och spannmål i Argentina och Uruguay under senare delen av 40- talet och början av 50-talet. När den så småningom avtog under 50-talet föll ekonomin och välståndet som en sten med åtföljande svåra samhällsproblem.
Under högkonjunkturen spenderade vänsterregimerna i dessa länder pengar hej vilt på diverse sociala reformer utan framtidsiniktning. Inte helt förvånande, och i enlighet med Latinamerikansk logik, övergick båda länderna till att bli militärdiktaturer under en lång period. Tillbaka till ruta ett således och med en befolkning som var lika fattiga som före högkonjunkturen.
I Venezuela sker nu motsvarande misstag, fast med oljan. Trots de enorma oljeintäkterna återinvesteras endast 7 procent av intäkterna i teknologi, material och infrastruktur. President Hugo Chavez har under sina sju år vid makten inte lyckats med mycket och det finns rapporter som säger att antalet fattiga ökat. När Kuba ger u-hjälp - i form av sjukvård- är läget, som alla förstår, inte särskilt bra.
Däremot har antalet bidragsformer, som inte leder till varaktigt välstånd ökat. Den fattige, som tidigare ägde en skjorta, har nu av Chavez begåvats med två, som en ekonom så riktigt påpekade. Men inte minskar det den fattiges fattigdom och om oljepriset faller är Venezuela fattiga utan den extra skjortan och man är tillbaka till utgångsläget.
Latinamerikas export har alltid baserats på råvaror i en eller annan form. De enda länder som på allvar diversifierat sin export är Mexiko, Brasilien, Chile och Costa Rica . Det enda land i regionen som alstrar tillräckligt med kapital för den egna industrins behov är Chile. Inte ens Brasilien förmår detta. För tillfället går det hyfsat bra för Brasilien och Argentina men valutareformerna för några år sedan i dessa länder, som lämnade miljoner småsparare på bar backe, har utplånat mångas förtroende.
Men inte undra på, hojtas det från vänster. Latinamerika är ju USA:s bakgård, där gör USA vad man vill, så det är klart det ser ut som det gör. Kapitalistisk utsugning av tredje världen osv.. Sanningen är att USA:s inflytande, såväl i dåtid men framför allt i nutid, varit och är mindre än många inbillar sig. Historiskt sett har USA:s inflytande varit som störst i Centralamerika och Karibien.
Oljan är den absolut viktigast importen till USA från regionen och där har man inget inflytande. Däremot har USA fortfarande stora intressen i bananproduktionen. Inte minst i Costa Rica, som är världens näst största exportör.
Till saken hör att Latinamerikanska ledare, men även befolkningen i gemen, har en lång tradition av att skylla inhemska problem på andra. Det kan vara grannländers oginhet i form av landanspråk (Latinamerika vimlar av ouppklarade gränstvister som tidvis leder till skottlossning), tullmurar, Världsbanken, USA mfl. Särskilt kritiken mot USA brukar den europeiska vänstern vällustigt vältra sig i.
Självklart finns det i många fall substans i kritiken mot omvärlden men frapperande ofta utformas den som enfaldiga populistiska konspirationsteorier i slagordsform för att dölja ländernas egna misslyckanden.
Nåväl, det här blev långt, men finns det då en framtid för Latinamerika och för dess fattiga befolkning? Man vill förstås gärna tro det men personligen är jag pessimistisk. Åtminstone om man skall generalisera. Enstaka länder: visst. Men för merparten kommer det, i bästa fall, att ta flera generationer.
|
