 |
Artikel
av Annika Brandt
publicerad 6 jun 2012 kl. 06.00:
Lasse Stefanz - Rocky Mountains
Lasse Stefanz har svalnat. De är bra musiker. Men det är tyvärr också allt.
Nog vill jag att man ska veta vad man får av artister när man köper en skiva. Men tyvärr. Lasse Stefanz överraskar inte, och dessutom kör de i exakt samma fotspår som de alltid har gjort.
Inget illa med det, jag tycker generellt om Lasse Stefanz, men det var längesedan jag kunde säga "jag gillar dem". De har svalnat ut, och bandet har inget som direkt tilltalar mig. De är bra. Bra musiker. Men det är tyvärr allt.
Deras nya skiva Rocky Mountains går i samma spår och trend. Bitvis var jag nära att somna av tristess. Röster brister och att allt för många låtar är "dåliga". Eller ska man säga "neutrala"? Det finns inte det där lilla extra hos Lasse Stefanz längre som krävs för att de ska kunna tilltala mig.
Jag slås av tanken att Olle kanske bara kan sjunga en viss melodistil. Jag är ledsen att behöva säga det, men hans röst är alldeles för neutral. Det är som om han inte kan gå in i en känslomässig stämning i en låt, utan han sjunger den rakt av.
"Sara Solsken" - ny låt, gammal stil, inget nytt... Kanske den löjligaste titeln på länge.
"I mina skor" - känslofattig! Jag har hört den många gånger med Alf Robertsson. Och han gör den mycket bättre. Alf har känslan, det har inte Olle.
"En sång från Amerika" - sämsta klassikern. Hur många låtar handlar om Nashville och countrymusikens källa? Oändligt många. Rent textmässigt är denna låt nästan ett bottennapp. Detta på grund av att det finns så mycket av temat. Det finns texter som är mycket bättre än den här.
"Heart of Stone" - hästlån? Den är hemsk! Det låter som om LS:s häst snart ska dö. Han går och lunkar och lunkar, rätt som det är tittar han förvirrat upp, sedan sänker han huvudet och fortsätter i samma takt. Ledsen men om det fortsätter så här får Lasse-Stefanz fortsätta utan häst, eller ta ett dyrt hästlån.
"Billy Paul" - bästa låten.Den håller en jämn kvalitet. Kanske den enda låten som man faktiskt kan lyssna på utan att reta upp sig på något. Dock ett minus för att de inte sjunger den på engelska.
"Om du vill tala om kärlek" - intetsägande standard, det gamla hederliga "dansbands-töntet". Bitvis är texten bra, men sedan blir det den klassiska standardtexten. Och då kommer den där töntvarningen in. De där klassiska rimmen... jag ryser. Jag byter låt.
"Min rödaste ros" - vackraste texten. Röst som brister, men kanske vackraste texten på hela skivan.
"Jag far från Waco" - lite udda. På ett sätt är det en klassisk text om det främmande och längtan till väst. Men ändå är den lite avvikande. För det första är arret avvikande, det är inte ofta man hör de där lite mexikanska tonerna. Dessutom sjungs det inte så ofta om Mexiko. Så faktiskt, låten växer, dock ingen fullträff men en helt okej låt.
"Pretend" - den ofarligaste sömntabletten. Om något annat band gjorde den så skulle den vara fin. Men det här blir bara för segt.
"I glädje och sorg" - neutralt LS-sound. Ja, min sammanfattning räcker väl?
"Ett litet hus i Skåne" - Kanske bland de bättre låtarna på skivan. Men som vanligt, det låter som om Olle sjunger i en annan tonart... men det är ju lite av Lasse Stefanz signum.
"Sommar, höst, vinter och vår" - sentimentalt och överdrivet. Låten försöker vara känslosam och vacker. Men den känns jobbig och texten känns tillgjord och överdriven.
"När natten kommer" - gånger två. Jag trodde att "Om du talar om kärlek" skulle vara ensam, men den här är snubblande nära samma stamp.
"Oh Sha na na na" - den mest obegripliga. Jag trodde sådana här texter, eller åtminstone titlar, var på utdöende. Men LS låter rexen återuppstå. Jag tycker att det nästan är larvigt att ett sådant "gammalt" band som Lasse Stefanz sjunger texter som går just så där. Pinsamt!
Betyg: 2,5/5
|
