Det är mitt tredje barn på den skolan. Det har alltid varit samma sak. Klasserna kommer och går, men langarna består. De flesta vet vilka det är som säljer narkotika - det enda som förvånar mig är att langarna inte får en egen sida i skolkatalogen. De är ju snart lika integrerade i verksamheten som skolvaktmästaren och i dessa nedrustningens tider är langaren snart en vanligare syn på skolan än sjuksköterskan och kuratorn.
Nästa år börjar mitt yngsta barn på den här skolan. Jag har ingen större förhoppning om att samma sak inte kommer att hända under hennes tid där. Hon kommer att ha kompisar som röker på. Ändå är det en av de bättre skolorna. På andra bryr man sig inte ens om att försöka göra något åt elever som missbrukar.
Men varför prata så mycket med dem som missbrukar? Kanske kan bekymrade föräldrar och en sträng Tusse Batong skrämma upp barnen så att de i fortsättningen håller sig till folköl eller vin som storebror köpt ut när det drar ihop sig till skoldans. Men då är det i stället femton andra som köper knark av de där som går runt skolgården med samma ihärdighet som en lapplisa med provisionslön. Vi kommer alltid att ha ett knarkproblem så länge vi inte gör något åt langarna.
För några dagar sedan propagerade en professor i kriminologi för att vi skulle mjuka upp lagstiftningen mot narkotika - sakta men säkert tränger tyska, holländska och danska knarkliberala tankegångar in i Sverige. Det påstås att vi inte kan vinna kriget mot knarket.
Jag kan bara riva mig i huvudet. Vilket krig skulle vi ha förlorat? Vi har ju inte ens börjat kriga mot knarket. Har vi mjukat upp reglerna för avlyssning av misstänkta knarkhandlare? Har vi gett polisen möjlighet att nästla sig in i knarkligorna? Har vi drastiskt skärpt straffsatserna för dem som döms för knarkbrott? Har vi gett tullen ökade resurser? Nej.
Att säga att vi fört krig mot knarket är som om jag skulle påstå att jag gått en match mot Mike Tyson bara för att jag sett honom gå femton ronder mot Evander Holyfield på storbildsteve i en sportbar.
Medborgarna har rätt att kräva att deras barn skyddas - liksom för övrigt deras egendom, för de som missbrukar narkotika har ju en viss förmåga att tillgripa andras ägodelar. Bör inte vanliga medborgares rätt till maximalt skydd väga tyngre än misstänkta knarklangares medborgerliga rättigheter?
Det vanligaste argumentet till skydd för langarna är att om man tillåter avlyssning och infiltration så har man öppnat möjligheten för att samma metoder tillämpas mot andra grupper i samhället. Men då säger man att vår ordningsmakt är totalt opålitlig och skulle ta varje chans att förflytta oss närmare en polisstat. Tror man det bör man nog väldigt snabbt leda det i bevis, för då har vi problem.
Själv tror jag att det är nys. Vi har en armé att sätta in mot knarket, men vi skickar ut dem i fält med bakbundna händer. De får lalla runt på skolorna och dela ut broschyrer i stället för att med effektivast möjliga teknik och metoder gripa narkotikahandlare. Släpp loss polisen så får vi se vem som förlorar kriget. Drogförsäljning går alltid att bekämpa.
När den svenska arbetarrörelsen i slutet av 1800-talet organiserade sig slog man till mot brännvinsnäringen. Om så behövdes krossade man mäsktunnorna och en och annan hembrännare åkte på ett rejält kok stryk. Ordningsmakten fungerade inte på den tiden heller.
Det vore ju synd om historien upprepade sig.
Boris Benulic, kolumnist i Metro
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Michael Lundahl
