 |
LITTERATUR & POESI
Artikel
av  Magnus Löwendahl
publicerad 13 okt 2003 kl. 14.03:
Lördag morgon: tio starka sekunder
Detta är ingen ingress.
Ute ur porten går jag backen söderut, funderande på hur tyskarna tänkte när de byggde sin överdimensionerade kyrka mitt i Gamla Stan. På Västerlånggatan vaggar två lätt förströdda duvor omkring i det trevande morgonljuset. I övrigt, inte ett spår av liv.
Jag fortsätter backen ner och tar vänster vid Stora Nygatan. Där står en man med cykel mitt i gatan. Cykeln är vänd mot körriktningen. Dess packning är omfattande men väl organiserad: ett tiotal plastpåsar i olika kulörer och storlekar fästa med band och snören baktill, framtill, ja lite varstans på cykeln.
Mannen är liten och mager och smutsig och står där nästan helt orörlig. Han bär en sliten jacka vars huva går långt ner i pannan, ögonen syns inte. Han håller i styret med höger hand; plockar, kliar på magen med vänster.
Några meter innan jag passerar honom, säger han i lugn samtalston:
- Morrn.
Jag har, trots den tidiga timmen, sinnesnärvaro nog att hälsa tillbaka:
- Morrn.
Just när jag passerar fortsätter han i samma vardagligt vänliga, nästan familjära ton:
- Allt väl?
Förbluffad och fortfarande på väg, försöker jag i farten hålla balansen på denna plötsligt utspända lina av morgonhälsningar:
- Det tycker jag, och själv?
Eftersom jag hela tiden fortsatt att gå uppfattar jag inte riktigt hans nästa svar. Men det blir en utläggning, som om jag hade uppfattat den, och sedan skrivit ner den, skulle ha fyllt cirka två rader i ett anteckningsblock.
Jag fortsätter mot mitt mål och den tunna provisoriska linan av samtal och kontakt vi båda ett ögonblick balanserat på, lösgörs i min ände och far iväg mot hans, som en sådan där utdragbar, böjlig stållinjal som bor i ett platt plastfodral. Jag kan i andanom höra det lilla dunket när det vikta metallbleck som förhindrar mätdonet att helt försvinna in i rullen markerar stopp.
Samtidigt börjar den känslovirvel som under några sekunder snurrat i magtrakten att lägga sig. Den som innehöll en blandning av:
- Jösses, inte en dåre så här tidigt på dagen. Det orkar jag inte med tror jag.
- Men han är ju en vänlig tok, värd ett vänligt bemötande!
- Herre gud, man har det förbannat bra i alla fall!
- Jösses, vilken tur att jag fann mig och lyckades svara med något rimligt!
- Men jösses! när jag gick vidare försvann hans sociala liv och han var alldeles ensam igen!
- Alltsammans nästan outhärdligt sorgligt! Hjälp!
Men då var jag framme där Kornhamnstorg öppnar sig mot Slussen, och mötte livgivande, strålande sol. Och tankarna på den sorglige cykelryttaren knuffades bort av solreflexerna i Riddarfjärden. Uppe på Slussbron fångades jag ett ögonblick helt in av solröken från havet, stannade till, såg förundrat och storögt hur den inramade och besjälade torn och tak utåt Djurgården.
Arbetsdagen gick sedan sin gilla gång. Under resten av denna mötte jag ett otal människor som alla kunde betecknas som fullt anpassade. Bra människor. Kompetenta människor. Människor jag tycker om. Men ingen av de undrade om allt var väl.
|
