...när jag kastade snöbollen mot istappen utanför Åhlens. Jag kände mig ganska stolt och jag räknade det som dagens goda gärning.
Jag försöker göra en god gärning var dag. Det stillar liksom mitt sinne och förlåter allt det onda och dumma gör dagarna i ända. Jag har ett litet schema i huvudet som räknar ut hur mycket dumt och hur mycket bra jag gjort. Det är ganska bra att ha koll på.
Förra natten sov jag på golvet. Jag hade inte behövt det egentligen, för jag kunde ha städat och bäddat min säng. fast det gjorde jag inte. Det verkade vara en bra träning att ligga hårt, om man nu skulle komma i någon knivig situation.
Så jag låg där, på min vita matta, och låtsades att jag campade. Min cd-spelare spela Morrissey tyst tyst, men ändå så hörbart att mitt hjärta sved.
Man tror att man ändå ska få vara i fred i sitt hus, i sitt rum. Men nej, alla känslor ska ändå komma krypande. Känslan att vara ensam bland alla och skuld över att jag bara vill ha en enda människa. Jag kan inte tänka mig med någon annan, fast det har gått sådan lång tid. Inte ska man känna skuld över kärlek.
Men det är nog en sådan sak som jag gör upp för på resten av dagen. Andra saker känner jag ingen skuld över. Jag kan vara himla omoralisk och även dubbelmoralisk. Jag tycker man kan äta kyckling fast inte hund. Usch, sådana som jag borde ju få gå kurs i gott samvete.
Allt är typiskt dåligt.
Jag ska nog sova på golvet inatt med. Inatt ska jag låtsas att jag sover i en djungel. I en djungel där bara jag existerar och inga problemfolk. Även om jag är det största.
Hilda Lorentzon -Troell, Behöver en smäll på käften för att komma i balans
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Michael Lundahl