KROPP & SJÄL
Artikel av Claudia Holmström publicerad 9 jun 2009 kl. 14.59:

Låt inte "mat-tänket" ta över!

"Tänk dig själv att livet rasar på många olika plan, och du känner dig vilsen. Du behöver en drivkraft som för dig framåt och som ger dig en mening med vardagen. Perfekta lösningen; koncentrera dig på maten."
Det är skrämmande att tänka på hur många vänner i min bekantskapskrets som drabbats av någon form av ätstörning. Det började någon gång på gymnasiet, bland alla skrivningar, fester och gymnastikträningar. Människors fixering vid mat har en skrämmande dominoeffekt. Där en slutar tar nästa vid och "mat-tänkandet" är i rullning.

Det är vanligt att unga tjejer tror att alla deras problem kommer att lösas om de bara blir smalare. Bara man går ner lite till i vikt, får lite mindre lår och blir lite smalare om midjan, då blir allting annat bra automatiskt. Det många får erfara när de väl befinner sig mitt i skiten är att de bara skapat ytterligare ett problem i livet, ett problem som faktiskt kan ha dödlig utgång. För anorexi är en sjukdom liksom alla andra sjukdomar. Alkoholism har samhället börjat se som en sjukdom, något den egentligen alltid har varit men inte erkänts som.

När ska samhället och vi själva förstå att vikten och utseendet egentligen inte har någon betydelse när det väl kommer till kritan? En viss betydelse kan det ha om man känner sig bättre av att äta sunt och gå ner något kilo till en vikt man kan hålla med rätt kost och träning. För det du känner inombords, det utstrålar du. Men när själva maten hamnar i fokus och blir till något som till varje pris måste kontrolleras, då slutar du plötsligt att utstråla någonting överhuvudtaget. Hjälper det då att vara smal?

Det är lätt att lägga maten i fokus när man inte mår bra. Mat är väldigt lätt att ta kontroll över. Tänk dig själv att livet rasar på många olika plan, och du känner dig vilsen. Du behöver en drivkraft som för dig framåt och som ger dig en mening med vardagen. Perfekta lösningen; koncentrera dig på maten. Många former av ätstörningar börjar på det här sättet, det handlar alltså inte ens om huruvida du är tjock eller inte, det kan börja som något att hålla fast vid när det inte finns något annat. Även när den dåliga perioden håller på att gå över så är det lätt att fastna i "mat-tänket".

Så när är man sig själv då? När man vill vara annorlunda och inte följa alla regler och normer? Eller är det när man gör sitt yttersta för att passa in? Kan det vara när man medvetet eller omedvetet försöker att vara alla till lags för att må bra? Jag har egentligen inte något svar på den frågan. Men efter mycket funderingar stannar jag vid att det är när man slutar tänka på hur man är och ser ut. När man helt enkelt bara är. Något som är lätt att säga men svårt att leva efter.

Men om vi människor skulle sluta vara så förbaskat självupptagna så skulle vi upptäcka så många fler runtomkring oss!