Häromdagen ställde en bekant en fråga på Facebook, som fick mig att börja fundera. Han frågade vad som var mest positivt med "jantelagen". De flesta svar han fick hade inget med något positivt att göra utan var mest tydliga markeringar emot hela paketet. En person tyckte att ödmjukhet passade in, i övrigt handlade det mera om hur jantelagen håller folk tillbaka och att man lätt kan avfärda människor som håller detta svenska kulturappendix kärt. En person svarade att det bästa med jantelagen är att dem som inte "följer den har ett visst (oändligt...) försprång". Just idén med försprång och det konstanta tävlandet är intressant för mig.
Lite tidigare samma dag, när jag och två kollegor satt i bilen på väg tillbaka till kontoret efter en lite onyttig, men välförtjänad, fredagslunch diskuterade vi hur aggressiv man får vara i trafiken. En bilist hade precis lyckats hinna före mig i bilkön eftersom jag var lite slö och jag övervägde att backa för att hitta en alternativ väg. Innan jag insåg att detta inte var något alternativ, hade en röd Saab hittat ett kryphål och retsamt placerat sig framför mig i kön.
Jag blev inte arg. Inte heller frustrerad eller direkt irriterad över att han nu skulle komma fram dit han var på väg 3,5 sekunder snabbare än vanligtvis och att det var på min bekostnad. Den där billängden kanske skulle visa sig vara så mycket som fem sekunder senare och inte ens tanken på att jag skulle bli så mycket senare hade någon emotionell inverkan på mig.
I vår konversation vidhöll jag att det är en del av ett sant civiliserat samhälle att förstå att man är en del av en helhet och inte försöka att ständigt vinna fördelar på andra människors bekostnad genom att bryta eller töja på de gemensamma reglerna. Även de oskrivna. Jag menar också att det är bättre för alla i slutändan om man inte ständigt måste se alla små tävlingar i vardagen som absoluta principer som man "testosteront" måste vinna. Personligen har jag svårt för personer som skulle ha sett dessa förlorade sekunder som en halv apokalyps och förtvivlat försökt att vinna tiden tillbaka.
Nu finns det säkert många som har upplevt jantelagen helt annorlunda än vad jag har, men i min värld har jantelagen varit ett uttryck för en konceptuell idé om samförstånd. En gemensam nämnare och en symbol för att det vi delar i ett samhälle alltid bör vara viktigare än någon enstaka människas ego. Vid något tillfälle kommer jag ihåg att jag har hållit med om att jantelagen är hemsk. Hur färglös och anspråksfull den är beträffande våra olikheter och karaktärsdrag. En lag som förminskar människor ifrån individer till enbart nummer i ett stort maskineri.
Av ren nyfikenhet började jag titta mig omkring efter information om lagens ursprung och fann följande på Wikipedia:
"1. Du skall inte tro att du är något. 2. Du skall inte tro att du är lika god som vi. 3. Du skall inte tro att du är klokare än vi. 4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi. 5. Du skall inte tro att du vet mer än vi. 6. Du skall inte tro att du är förmer än vi. 7. Du skall inte tro att du duger till något. 8. Du skall inte skratta åt oss. 9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig. 10. Du skall inte tro att du kan lära oss något."
Den här listan med jantelagar hade jag aldrig tidigare sett. Den är helt ny för mig och jag känner inte igen den alls utifrån dess praktiska omsättning. Fast, sedan är jag ju inte heller uppvuxen i någon by omringad av avundsjuka mönstermedborgare.
Efter att ha läst den här listan börjar jag förstå hur olika uppfattningar man kan ha om lagen. Som jag tolkar budorden i jantelagen kan jag väl säga att jag håller med om 2,3,4,5,6 och 8, fast bara under premissen att min tolkning av dessa är korrekt.
Jag tolkar vi som att jag själv räknas där till. Det vill säga, enbart jag och mitt ego är inte lika god som vi alla tillsammans. Enbart jag är inte klokare än oss alla tillsammans, inte smartare, förmer eller på något sätt bättre än alla eller någon annan. Utgångspunkten här är just ödmjukhet och i sin egen filosofi en paradox i dagens samhälle. Att lyckas med att vara den här personen gör i min mening en liten person till väldigt stor.
De andra meningarna kan jag inte identifiera mig med alls. Fast, rent pragmatiskt, vem kan ärligt säga att man i vardagslivet känner att någon som tycker att man inte "ska tro att någon bryr sig om dig"?
Personligen har jag aldrig varit med om det. Istället har jantelagen handlat om att man bör vara ödmjuk, förstående och accepterande, framför att alltid vilja hävda sig och göra allt i sin väg för att hitta en väg förbi den röda Saaben utav rena principskäl.
Om det på mina äldre dagar resulterar i att jag inte får den där båten eller de där golftimmarna som snubben i den röda Saaben är jag nog glad ändå. Kanske rentav lite nöjdare med mig själv. Länge leve jantelagen, en pragmatisk symbol för en civiliserad värld!
Marcus Nordquist, Samhällskritiker
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
