Länge leve den kommersiella julen!

Jag skulle vilja påstå att den gör mer skada än nytta samtidigt som jag hyllar denna kommersiella tid. Julskinkan, Kalle Anka, julrean. Hur ska man orka med ett nytt år om man inte får uppleva allt detta heliga och underbara?

Skämt åsido. Det råkar vara så att jag tillhör den skara som klarar sig bra utan julfirandet. Jag gillar det helt enkelt inte. Och det hjälper absolut inte att det råkar vara en kristen högtid då religion står mig upp i halsen.

Att läsa religion i skolan ska öka förståelsen för andra religioner och kulturer, och visst tycker jag att det är bra att man läser det men man kan knappast påstå att min förståelse ökat, snarare minskat. Jag förstår helt enkelt inte denna desperation, detta ständiga sökande efter en mening med livet. Nu var det ju inte religionens utan julens sorger jag skulle förbanna mig över så det får bli en annan gång.

Som barn hade jag säkerligen inget emot julen och frågade antagligen mamma redan dagen efter julafton hur många dagar det var kvar till nästa. Jag tyckte säkert att Kalle var lika rolig varje år och försökte alltid klura ut vem som var tomte. Men den där magin försvann någonstans där på vägen. Julen var inte längre sig lik när man insett att tomten var en bluff, när mamma började fråga vad man ville ha för nödvändiga saker i julklapp och när man till slut insåg att alla barn här i världen inte kan fira jul.

Jag kan inte sluta tänka på alla ensamma, sjuka, fattiga och andra människor i nöd, som bara finns där och vet att vi I-landsbarn firar jul. Jag menar därmed inte att alla i Sverige är lyckliga på julen, tvärtom vet jag att många är ensamma och olyckliga på vår så kära jul, även här. Julen blir nog för många lite övermäktig. De med redan ansträngd ekonomi ska plötsligt ha råd med julmat och julklappar till alla barn och släktingar. Själv drog man en suck när det lilla studiebidraget försvann på två dagar med ett POFF!

Trots min negativa inställning till julen planerar jag som bäst vad jag ska skänka bort i julklapp till mina nära och kära. Jag längtar till julskinkan, prinskorven, Kalle Anka och julklappsöppningen. Antagligen kommer jag inte att skänka en krona till de sjuka och fattiga, inte ens skänka dem en tanke på självaste julafton. För denna inverkan har julen på oss; vi lurar oss själva att tro att allt är frid och fröjd just denna dagen på året, och blundar för det uppenbara lidandet omkring oss.

Tänk om Sverige skulle bombas på julafton, om min familj skulle utsättas för övergrepp, om mitt liv skulle krossas av människans maktbegär. Skulle julen vara lika underbar efter det? Skulle vi få någon hjälp?

Nej, den kristna, kommersiella julen lämnar ingen plats för de mindre lyckligt lottade. De slussas undan och glöms bort på just den dagen de borde synas och märkas som mest. Och jag, mitt I-landsbarn, gör inget för att ändra på den saken, eller gör jag? En sak är säker, julen 2004 ska jag bojkotta. Ursäkta mig, nu ska jag gå och koka knäck. Tipp tapp tipp tapp...

Av Ida Johansson 21 dec 2003 23:35